I Lund ligger ett av Sveriges äldsta universitetsmuseer, Lunds universitets historiska museum. I parken Lundagård nära Domkyrkan och det kända museet Kulturen ligger detta museum, som under många år varit tämligen okänt för turister i Skåne.
Jag själv och många andra lundabor har tyckt om att besöka museet, gärna med barn och barnbarn. Här finns gamle naturprofessorn Kilian Stobaeus kuriosasamling, som donerades 1735. Dessutom finns här medeltida kyrkokonst och fornfynd från utgrävningar. Museet har sedan nästan hundra år tagit ansvar för att ta emot fornfynd från utgrävningar i Skåne och andra delar av södra Sverige. Ett magasin på annan tomt i Lund är överfullt med fynd från bland annat Uppåkrautgrävningarna.
Historiska museet i Lund är ett universitetsmuseum och finansieras därför av universitetet genom utbildningsbudgeten. Det ligger alltså inte under kulturministerns ansvar. Detta har lett till att museet vid flera tillfällen på senare år har varit nedläggningshotat, när universi-tetet tvingats göra olika prioriteringar. För några år sedan räddades museets existens genom att universitetet avsatte pengar och genom att utbildningsdepartementet riktade två miljoner kronor till museet. Nu är museet inne i en uppbyggnadsfas och är på väg att bli en stor tillgång för kulturintresserade turister i Skåne.
Vad som däremot verkar glömmas bort är att museet också har ett stort ansvar för att omhänderta, systematisera och förvara forn-fynd. I själva verket har Lunds historiska museum Sveriges näst största samling av fornfynd efter Historiska museet i Stockholm. Nu har en situation uppkommit, där museet inte längre har utrymme att ta emot fler fynd. Kostnader för nya lokaler ryms inte inom budget. I värsta fall kan omhändertagandet av fornfynd från Skåne komma att upphöra våren 2007. Tidigare har det talats om att för höga kostnader transportera skånska fynd till Stockholm. Det tycker jag verkar helt orealistiskt och dessutom oförenligt med den allmänt omfattade åsikten att regionala fornfynd i stor utsträckning ska finnas tillgängliga i regionen.
Problemet för Lunds Historiska Museum är att dess verksamhet egentligen ryms inom två statliga budgetområden, utbildnings- respektive kulturbudgeten, men i dag endast finansieras via utbildningsbudgeten. Det är på lång sikt orimligt att lägga huvud-ansvaret för ett museum av detta slag på ett enskilt universitet. Museets arbete med fornfynd sker på samma sätt som vid Statens Historiska Museer och vid regionala museer som tar ansvar för forn-fynd, men det statliga anslaget uteblir. Historiska museet i Lund ligger ju utanför kulturministerns ansvarsområde.
En institution som har Sveriges näst största arkeologiska samling är inte bara av lokalt intresse utan hör ihop med kultur- och museipolitik i stort. Frågan, som måste ställas, är om universitetet verkligen ska ha ensamt ansvar för att garantera en verksamhet av riks- och regionalintresse. Det enklaste vore om kulturdepartementet kunde ta ansvar för omhändertagandet av fornfynd och om universitet kunde fortsätta att ta ansvar för museets övriga verksamheter.
Jag har motionerat om att pröva delat huvudmannaskap för museet, men av tidigare kulturministrar har jag inte fått något positivt svar. Under hösten frågade jag nya kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth samma sak i en interpellation. I debatten lovade hon inte någonting men svarade att hon var beredd att låta en utredare se på frågan.
Efter nyår får åter kulturministern ett eget departement. Socialdemokraternas experiment med ett jättedepartement för utbildning och kultur avslutas. Jag hoppas att det nya departementet kommer att ta ett helhetsansvar även för de museer som i dag inte lyder direkt under staten.
Ulf Nilsson, riksdagsledamot (fp)
ledamot utbildningsutskottet
(2006-12-17)
