Östersjön döljer ett unikt kulturarv och erbjuder vrakdykning i världsklass. Träfartyg kan bevaras under mycket lång tid i det bräckta vattnet utan skeppsmask. Ett aktuellt exempel är det välbevarade Dalarövraket från 1600-talet som uppmärksammats i media. Idag klarar vi inte att skydda vraken från skadegörelse och plundring, men att låta arkeologer bärga och konservera alla intressanta fynd är inte en realistisk lösning. Vår vision är att vraken ska kunna upplevas på plats under ytan – där de behåller sin magi och sin fascinationskraft.
Inte sällan ifrågasätts arkeologernas ovilja att bärga föremål från vrak, i syfte att förekomma plundring och skadegörelse. Förstår de inte att föremål som ligger på däcket i ett gammalt vrak riskerar att stjälas? Jo, självfallet! Det är ett allvarligt problem och vraket vid Dalarö är inte det enda som hotas.
Vi måste nu anta utmaningen att vända den pågående trenden. Vi tror att vraken bäst kan bevaras genom en kombination av forskning, övervakning och ett medvetet tillgängliggörande. De är ett unikt kulturhistorisk arv till mänskligheten som kan locka besökare från hela världen.
Östersjön är sannolikt världens främsta lokal för vrakdykning. Århundraden av sjöfart i svårnavigerade farvatten gör att det finns mängder med vrak. De trägnagande organismerna som lever i världshaven trivs inte i Östersjön och träfartyg kan bevaras under mycket lång tid, kanske tusen år eller mer. Inte sällan finns hela skrov kvar, master står på plats och dykare kan titta in genom lastluckor eller kanonportar.
Sett ur ett internationellt perspektiv är det unikt. Den europeiska sjöfarten och dess historia kan dokumenteras och tolkas på ett helt nytt sätt tack vare Östersjöns vrak och det internationella intresset för dem växer.
Varför förespråkar vi då inte att vraken och föremålen vid dem bärgas? För det första blir det ofattbart dyrt att bärga äldre välbevarade vrak på ett vetenskapligt sätt. Dessutom skulle det skapa ett berg av museiföremål med mycket stora kostnader för vård, dokumentation och förvaring. Största delen av dem skulle hamna i magasin, utom allmänhetens räckhåll. Slutligen berövas vraken en väsentlig del av det som gör dem unika och fascinerande om allt av intresse eller värde avlägsnas.
Intresset för vrakdykning innebär samtidigt att vraken utsätts för risken att skadas. Det här är en klassisk paradox. Många sportdykare är lika engagerade i vraken som professionella marinarkeologer, men samtidigt utsätts vrak för plundring eller slitage när de väl blivit kända. Ofta sker det av okunskap och oskicklighet. De senaste 20 åren har flera intressanta vrak upptäckts längs svenska ostkusten som alla har utsatts för mer eller mindre omfattande åverkan.
Arkeologer är bra på att tolka fornlämningar och utläsa historiska händelseförlopp på en viss plats, men om föremål stjäls eller rubbas försvåras tolkningen.
Vrakens magi ligger i att man kan uppleva dem på plats och därför utvecklar vi ”Dalarömodellen” i ett samarbete mellan kommun, högskola, näringsliv, lokalsamhälle och myndigheter. Den syftar till ett stärkt skydd av vraken, exempelvis genom dykförbud och övervakning, men samtidigt till att skapa organiserat tillträde till dessa känsliga och orörda miljöer på ett sätt så att lämningarna inte slits och förstörs.
Kompetenta dykguider ska se till att besökare på ett säkert och kvalitativt sätt får uppleva vraken på plats och ta del av de senaste forskningsresultaten och de spännande berättelserna om vraken. För besökare som inte dyker själva kan UV-video, avancerad sonarutrustning, 3D-animationer och annan teknik användas för att simulera en dykupplevelse på stranden eller ombord på en båt.
Östersjöns vrak är ett kulturarv värdigt att jämföras med världsarven på UNESCO:s världsarvslista, men får bara en bråkdel av den uppmärksamheten. Det beror dels på att vraken är svårtillgängliga, dels på att vi arkeologer varit notoriskt dåliga på att tolka och beskriva dessa lämningar i andra termer än som funktionella, tekniska konstruktioner. Det är dags att placera in vraken i Östersjön i ett nytt socialt och antikvariskt sammanhang, som en resurs för regional utveckling, turism och som ett unikt kulturhistorisk arv till mänskligheten.
Hans-Lennart Ohlsson, chef för Sjöhistoriska museet
Andreas Olsson, chef för arkeologienheten, Statens maritima museer
Björn Varenius, chef för kulturmiljöavdelningen, Statens maritima museer
