Den svenska skolan skulle fostra alla individer till medborgerlig samhörighet och demokrati, men den förde samtidigt med sig en utsortering av minoriteter som ”tattare”, ”zigenare” och ”nomadiserande lappar”. En ny avhandling granskar en del av 1900-talets svenska utbildningspolitik.

Med hjälp av utbildning ville man neutralisera de avvikelser eller kulturella influenser som uppfattades som farliga. Men vilka föreställningar, kulturella yttringar, seder, klädesval, kunskaper kunde bedömas vara tolererbara? Och vilka var för farliga, för avvikande och för omstörtande för majoritetens värderingar och samhällets välmåga?

Historikern David Sjögren har undersökt hur ”tattare”, ”zigenare” och ”nomadiserande lappar” diskuterades och hanterades i den svenska utbildningspolitiken mellan 1913–1962, och fokuserar särskilt på nomadskolan och undervisningen för renskötande fjällsamer. Han beskriver och analyserar en komplicerad process för att identifiera och sortera ut inhemska minoriteter och genomföra en särskiljande utbildning.

– En svårfångad ”svenskhet” artikulerades som norm i förhållande till de grupper som uppfattades som etniskt avvikande, säger David Sjögren. Flera aktörer på olika nivåer i utbildningssverige var inbegripna i att forma utbildningen för minoritetsgrupperna. Inte minst lärarna hade en viktig funktion, och inte bara för själva undervisningen. De gav också experter och myndigheter information om minoritetsbarnen och hur de fungerade i skolan.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet betonade reformsinnade svenska utbildningspolitiker utbildningens betydelse för den sociala fostran, medborgarfostran och fostran till samhörighet. Folkundervisningen betraktades som ett viktigt medel för att lösa sociala problem. Undervisningsplaner togs fram som syftade till att integrera alla individer i ett nationellt, fredligt och demokratiskt medborgerligt projekt.

David Sjögrens avhandling visar att idén om en integrerad, gemensam skola på samma gång medförde en praktik för att identifiera och skilja ut individer och grupper som inte passade in i det tänkta utbildningssystemet och det framtida samhället. Inhemska minoriteter var exempel på grupper som avvek från idealen och ansågs hota samhället.

David Sjögren:
Motiv, åtgärdsförslag och verksamhet i den särskiljande utbildningspolitiken för inhemska minoriteter 1913–1962
Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet
Disputation: 4 juni 2010
Fakultetsopponent: professor Bengt Sandin, Tema Barn, Linköpings universitet