Avsaknad av konkurrens, avsaknad av vilja att pröva alternativ och avsaknad av affärsmässighet lägger en död hand över många kommuners utveckling. En av orsakerna är att arkeologisk utgrävning klassas som myndighetsutövning.

Många kommuner kämpar idag för sin överlevnad. Är kommunen förlagd till en kulturbygd blir ofta kulturminneslagen en kvarnsten kring halsen. En grundprincip bör därför vara att pengar och ansvar ska gå hand i hand. Tyvärr konstaterar jag att många arkeologiska utgrävningar inte uppfyller kravet om vetenskaplighet och folklig förankring som rimligen kan ställas. Det framstår tydligt när mer än 3000 undersökningar ännu inte slutredovisats sedan decennier tillbaka.

Samhällsutvecklingen ska stimuleras samtidigt som regler ska finnas för att tillvarata alla samhällsintressen. En avvägning måste därför göras av utfallet av en arkeologisk utgrävning. Det gäller både det vetenskapliga och folkliga värdet vägt mot utgrävningskostnad och bortfall av tillväxtbärande faktorer. Att som i fallet Mälarbanan lägga ner 130-150 miljoner kronor på arkeologin eller i en utgrävning i Arboga, på en yta av 1 000 kvadratmeter, föreslå utgrävning i nivån 20-25 miljoner kronor framstår som något övermaga. Och att i det sammanhanget också konstatera att dessa utgrävningar ska ske av en nära sammanflätad grupp, styrd av en myndighet, gör situationen än mer besvärande. Självklart blir affärsmässigheten undermålig.

Trots allt kan, vi från centerpartiet, se ett ljus i den mörka tunneln. I en utredning föreslås regeringen att Riksantikvarieämbetets arkeologiska undersökningar skiljs från ämbetet och läggs över i ett fristående bolag. Det är ett steg i rätt riktning då konkurrens-utsättning av verksamheten äntligen kan ske. Förslaget kräver givetvis också en översyn av lagstiftningen vilken endast kan vara i positiv riktning. Nästa steg borde vara att staten, fullt ut, tar över ansvaret för de utgrävningar som finns inom områden som klassas som nationellt intressanta.

Många kan uppfatta min syn på arkeologin som negativ men så är inte fallet. Vi behöver mer kunskap om tidigare samhällsbildningar. Jag vet också att de flesta kommunpolitiker är besjälade av att värna sin kulturbygd och miljö, men det måste finnas rim och reson även i detta. Målet med allt samhällsbyggande är att de åtgärder som vidtas ska gagna såväl nuvarande som framtida generationer. För att uppnå det målet krävs förändringar av nuvarande arbetssätt.

Jörgen Johansson (c)
Riksdagsledamot