När Ada Nilsson föddes 1872 hade kvinnor i Sverige ingen rösträtt. En gift kvinna förfogade inte över sin egendom eller egna pengar. Kvinnor fick ta studentexamen, men bara som privatister. Året därpå fick de rätt att läsa vid universitet, men de fick inte läsa teologi eller högre juridik, och efter examen fick de inte lov att arbeta i statens tjänst.
Ada tog studenten 1891, och nio år senare avlade hon sin läkarexamen. Hon var den tolfte kvinnliga läkaren i Sveriges historia.
Ada Nilsson bosatte sig på Triewaldsgränd i Gamla stan i Stockholm, i en våning som sedan under drygt fyrtio år kom att utgöra en veritabel salong, mötespunkt och subversiv sambandscentral för kvinnosakskvinnor och radikala män; intellektuella, konstnärer och politiker. Därtill fungerade våningen som läkarmottagning, tidningsredaktion och gästrum för trötta resenärer och flyktingar från krigets alla länder.
”Där fördes en kamp på fem fronter”, skriver Ada Nilsson själv i sin minnesbok från 1940; ”för kvinnofrågan, fredsfrågan, befolkningsfrågan, jordfrågan, och frågan om den liberala linjen.”
Kristina Lundgrens biografi över Ada Nilsson tecknar ett heltäckande porträtt av en av den svenska kvinnohistoriens verkliga förgrundsgestalter.
Kristina Lundgren är docent i journalistik med inriktning på presshistoria och har främst ägnat sig åt kvinnliga journalisters textproduktion, bland annat med böcker om Barbro Alving och Else Kleen.
Kristina Lundgren:
Barrikaden valde mig. Ada Nilsson – läkare i kvinnokampen
Wahlström & Widstrand
Utkom 2014
