Den som ville bli biskop inom Svenska kyrkan under 1900-talet fick inte utåt visa sig alltför angelägen. Lusten var tvungen att kläs i ord av ödmjukhet inför kallelsen och att vilja vara andras tjänare. Det visar en ny avhandling i historia vid Göteborgs universitet.

– Bakom retoriken om ödmjukhet och tjänande fanns ett maktspel som skedde informellt utan begrepp som karriär, makt, elit och strategi. De flesta som antog utmaningen hade en väldigt stor lust, men de var tvungna att uttrycka att det var med bävan för att hålla sig till ordningen, säger Ulrika Lagerlöf Nilsson som studerat samtliga biskopar inom svenska kyrkan under 1900-talet.

Hennes forskning visar att det behövdes olika typer av tillgångar för att kunna avancera i den kyrkliga hierarkin och bli en del av eliten. Uppväxtmiljön, utbildningen och stöd från omgivningen var avgörande för möjligheten att bli biskop. Biskoparna rekryterades ur alla samhällsgrupper, men majoriteten kom från ett högre socialt skikt. Flera biskopar växte också upp i prästfamiljer.

– Jag hade förväntat mig att rekryteringen skulle bli bredare i samband med att valmanskåren breddades när en ny biskopsvalslag infördes 1963, men så blev inte fallet, säger Ulrika Lagerlöf Nilsson.

I huvudsak fanns tre olika typer av karriärvägar till biskopsstolen: inom prästyrket, inom akademin och den teologiska forskningen eller som administrativ chef för en kyrklig institution. Men ett tydligt resultat av studien är att karriärvägen uteslutande skedde inom det kyrkliga fältet. Biskoparna utgjorde alltså en homogen grupp där man inte plockade in folk utifrån som ledare. Ska man bli biskop får man se till att börja vandra vägen tidigt.

– Många blivande biskopar har också stöttats att utbilda sig vidare under karriären vilket har varit en förutsättning för att nå de högsta positionerna. Biskopsgruppen präglas av en ovanligt hög utbildningsnivå, i förhållande till andra elitgrupper. Majoriteten av dem var teologie doktor, säger Ulrika Lagerlöf Nilsson.

Genom att kombinera studier av korrespondens och intervjuer visar Ulrika Lagerlöf Nilsson att de inofficiella kontakternas betydelse för karriär inom Svenska kyrkan var stor. Tillgången till nätverk var avgörande för att nå biskopsstolen.

Under 1900-talet var alla manliga biskopar gifta, medan de två kvinnliga biskoparna i slutet av seklet var ogifta. Ulrika Lagerlöf Nilssons slutsats är att det förekom olika ideal för biskoparna och att rollen, som innebar en andlig auktoritet, länge var genuskodad att gälla en man. En manlig biskop förväntades ha en kvinna vid sin sida, medan make och familj ansågs ha hindrat de kvinnliga biskoparnas yrkesutövning.

– Att studera problemkomplexet kyrka, makt och kön har visat sig viktigt och fruktbart för 1900-talets förhållanden. Det finns all anledning att fortsätta att granska rekryteringsmönstret, efter att kyrkans relationer till den svenska staten ändrades vid årsskiftet 2000. Alla samhällsområden måste tåla kritisk granskning för att framstå som trovärdiga, därför behöver forskningen av vem som besitter landets elitpositioner ständigt studeras, säger Ulrika Lagerlöf Nilsson.

Ulrika Lagerlöf Nilsson:
Med lust och bävan. Vägen till biskopsstolen inom Svenska kyrkan under 1900-talet
Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet
Disputation: 28 maj 2010
Fakultetsopponent: fil.dr Håkan Gunneriusson