Nu planeras återigen ett angrepp på vår kulturhistoria. En nybyggnationen av E4an söder om Sundsvall skall gå igenom den kulturhistoriskt mycket viktiga miljön i Nolby-Kvissle. Området är av Riksantikvarieämbetet klassat som ett riksintresse och har under minst 2000 år varit en central plats i det mellannorrländska samhället.

Våra kulturmiljöer är ständigt utsatta för ingrepp och får nästan alltid ge vika för mer eller mindre angelägna exploateringar och om nu inte riksintresset i Nolby-Kvissle kan hävdas, hur ska då någonsin andra kulturmiljöer eller fornlämningar kunna fredas. Detta är en viktig nationell fråga som utmanar riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna runt om i landet. Kulturmiljömyndigheterna måste lära sig att bita ifrån på ett helt annat sätt än tidigare och se till att allt prat om riksintressen också får konsekvenser i verkligheten.

I Nolby-Kvissle kommer den planerade sträckningen av E4an att skära genom den västra tredjedelen av riksintresset och således orsaka en klyvning av kulturmiljön, vilket i praktiken betyder att den dräps.

Ljungans mynning, där Nolby-Kvissle ligger, har under närmare två årtusenden varit platsen för såväl den mellannorrländska eliten som för en jordbrukande befolkning. Att i landskapet, genom välbevarade fornlämningar, kyrkliga lämningar och jordbruksmarker, kunna följa ett så långt historiskt förlopp gör området till ett av de mest intressanta landskapsrum som kan visas upp. Viktigt är också att miljön i sitt närområde har över 100 000 presumtiva besökare. Med rätt visioner från riksantikvarieämbete, länsstyrelse och kommun skulle denna miljö ytterligare kunna utvecklas till en verklig pärla för turism, bildning och rekreation. En nydragning av E4an genom miljön fördärvar för all framtid sådana möjligheter.

Samhällets expansion och behov av vattenkraft, vägar, järnvägar, industrier, bostadsområden, mm gör alltid intrång i befintliga natur- och kulturvärden. Det gäller att begränsa ingreppen, men ofrånkomligen kommer alltid någon eller något i kläm. Det gäller sådant som att gamla hemman och jordbruksmarker måste överges, fornlämningar slaktas eller att orörda naturmiljöer förlorar sin magi. Sådant händer ofta och det är allmänt accepterat, utom för de enskilda individer som drabbas. Men nu står vi inför en besvärligare situation där E4an ska dras genom en riksintressant miljö. Vägverket förordar tillsammans med Sundsvalls kommun det alternativ som berör kulturmiljön. Detta bör inte få genomföras!

Ett riksintresse tillskrivs av Riksantikvarieämbetet ett mycket högt värde, så stort att man t.o.m. kan upphäva redan fattade kommunala beslut. Kulturmiljön i Nolby-Kvissle är alltså en i hög grad nationell angelägenhet Men det tycker inte vägbyggarna, vilka numera är vana att kunna köpa sig fria från fornlämningar och andra "störande element". Det är nämligen så att om vägdragningen hos regeringen vinner tillåtlighet får den exploaterande parten, i detta fall Vägverket, bekosta det arkeologiska borttagandet av fornlämningarna i den korridor som vägen ska löpa. Nå, säger vän av ordning, vad gnäller arkeologerna för då om dom ju ändå får undersöka lämningarna? Till detta kan man svara att arkeologiska undersökningar kan delas in i två huvudgrupper, nämligen räddningsgrävningar och forskningsgrävningar. De förra kostar samhället cirka 250 miljoner kronor per år, de senare cirka hundradelen därav. De senare står dock för minst 10 gånger större kunskapstillförsel för gemene man och forskarsamhället, dvs. forskningsgrävningar har 1000 gånger högre kunskapseffektivitet!

Att bedriva räddningsarkeologi, som den tillämpats de senaste decennierna, är att elda för kråkorna. Och detta kommer sig av att vid forskningsgrävningar har man på förhand givna frågeställningar som man vill ha belysta och väljer undersökningsobjekt efter frågorna. Vid räddningsgrävningar väljer exploatören objekt och sen får man se om arkeologerna kan hitta på några vettiga frågor. ven om arkeologerna gör det och inom ramarna bedriver god arkeologisk undersökning, så är man ändå fysiskt bunden till den korridor i landskapet som E4an ska ringla i. Men detta är egentligen en helt annan fråga som rör den högst diskutabla utgångspunkten för räddningsgrävningar.

Vi har flera kända exempel på vad som händer med kulturmiljöer när man låter t.ex. nya vägar skära igenom dem. Det blir en oöverstiglig barriäreffekt som innebär, oavsett om det finns sevärda lämningar kvar på båda sidor om barriären, att miljön ur kulturmiljösynpunkt effektivt dödas. Vi har idag inte råd att förstöra våra mest unika miljöer, eftersom de är omistliga miljöer för vår regionala (nationella) identitet, vår fysiska upplevelse av kulturlandskapet och det mest underbara historiska läromedel vi har. Att kortsiktiga fatala markingrepp ska förinta ett över två tusen år gammalt kulturlandskap är inte rimligt. En väg håller inte ens ett sekel.

Om landskap är besjälade ser kulturmiljön i Nolby-Kvissle Ragnarök (undergången) närma sig. Den glupska Fenrisulven (grävmaskinerna) river upp köttiga sår och banar väg för den fruktade förgöraren Midgårdsormen (E4an). Nej, fjättra åter Fenrisulven och låt Midgårdsormen ligga på havsbotten och bita sin svans. Med andra ord spara Nolby-Kvissle-miljön som den är och hitta ett mindre skadligt alternativ.

Per H R