Omsorg och tvång på uppfostringsanstalten Viebäckhemmen

I avhandlingen I kvinnornas värld undersöker Rebecka Andersen hur ansvar för flickor som ansågs vara i behov av tvångsuppfostran förhandlades mellan det offentliga (stat och kommun) och civilsamhälle under tiden för den moderna socialpolitikens utformning. Framför allt studeras hur genus påverkat vad som uppfattats som privat och offentligt, men också vilka metoder som användes vid uppfostringsanstalten Viebäckhemmen.

Till följd av de så kallade barnavårdslagarna år 1902 blev ungdomar som begått brott föremål för särskild lagstiftning i Sverige. Tidigare hade ungdomar som var 15 år eller äldre kunnat dömas på samma villkor som vuxna. Men den nya lagen stadgade att 15–18-åringar som begått brott vilka var straffbara med upp till sex månaders fängelse kunde få straffet utbytt till tvångsuppfostran. Med detta ville man förhindra att unga lagförbrytare hamnade i fängelse, och istället skulle de intas på särskilda anstalter för tvångsuppfostran. Institutionen för pojkar, Bonaanstalten, inrättades och drevs av staten, medan Viebäckhemmen drevs av en privat organisation.

I en ambition att låta hela berättelsen om Viebäck och de som befolkade anstalten få ta plats har flera olika perspektiv anlagts i avhandlingen. Den första delen av de empiriska kapitlen, som behandlar relationerna mellan Viebäckhemmens huvudman Diakonissanstalten och staten, visar hur kontraktet mellan civilsamhället och staten omförhandlades när det gällde tvångsuppfostran av unga flickor under tidsperioden. Den andra delen av de empiriska kapitlen ägnas åt att undersöka hur flickorna och kvinnorna på Viebäck beskrivs i arkivmaterialet, och vilka metoder som användes för att reformera de kriminella flickorna till skötsamma kvinnor. Anstalten studeras utifrån ett samhällskontraktsperspektiv och ett genuskontraktsperspektiv, vilka enligt avhandlingens resultat inverkar på varandra.

Källmaterialet består av handlingar ur Viebäckhemmens akter i Ersta diakonis arkiv, och kompletteras med offentliga handlingar som utredningar, riksdagsskrivelser och lagtexter. Handlingarna kan sägas utgöra fyra perspektiv på anstalten; hur tvångsuppfostringsanstalten skulle organiseras, vad som skulle göras i verksamheten, diakonissornas perspektiv på verksamheten och flickorna, samt uppgifter om de som placerades på anstalten. Stommen till den kronologiska berättelsen om Viebäck utgörs av lagändringar som påverkade anstalten, organisatoriskt och verksamhetsmässigt, och offentligt tryck kompletteras med intern korrespondens inom Diakonissanstalten. Rebecka Andersen är inte bara intresserad av vilka lagändringar som kom till stånd, utan också vägarna fram till lagarna – vad som förhandlades och hur Diakonissanstalten förhöll sig till diskussionerna.

Sammantaget kan sägas att kriminella vuxna (män och kvinnor) var en statlig angelägenhet, medan kriminella barn (pojkar och flickor) kom att betraktas på skilda sätt. För pojkarnas del inrättades en statlig anstalt, medan flickorna skulle omhändertas av en enskild organisation. I avhandlingen presenteras flera förklaringar till att civilsamhället anlitades som utförare för att omhänderta kriminella flickor. Dels fanns erfarenheten av den typen av verksamheter i det civila samhället, dels sågs hemidealet, som ansågs ligga närmre eller åtminstone vara lättare att konstruera inom ramen för det civila samhället, vara en fördelaktig metod för att fostra flickorna.

Men studien visar också ekonomiska motiv till att flickorna omhändertogs i det civila samhället. Det kostade staten betydligt mindre att anlita civilsamhället som utförare, än att själv upprätta och driva anstalt. Statliga anstalter ansågs angeläget när det gällde pojkarna, men inte när det gällde flickorna. Diakonissorna och diakonissanstalten ansågs särskilt lämpliga att bedriva fostringsarbete för de kriminella flickorna i egenskap av organisationens erfarenhet och kompetens, men också på grund av att arbetet medförde jämförelsevis låga kostnader för staten.

Behandlingsformen ”det omsorgsfulla hemmet” manifesterades hela tiden av Diakonissanstalten. En stor anstalt skulle förta det hemlika, och lät sig därför inte genomföras. Istället skulle tvångsuppfostringsanstalten för flickor bestå av flera mindre hem, alla med en särskild föreståndarinna. På anstalten utövade diakonissorna omsorgsmakt över de intagna. Man beskrev metoden som ”intim” och ”personlig”, och lade stor vikt vid tiden efter utskrivning. Diakonissorna på Viebäck var långvariga på sina tjänster, det gäller i synnerhet föreståndarinnorna. Anstalten i skogen blev deras hem, och det var en isolerad miljö som mestadels bestod av kvinnor.

Det goda hemmet och den goda familjen approprierades, och diakonissan som moder överbryggade gränsen mellan privat och offentligt. De kunde i statlig tjänst ställa sina förmågor till förfogande för att uppfostra och reformera unga flickor som annars hade fått undergå straff efter åtal. Studien visar också att visar att skötsamhet och sedlighet var ideal förbundna med varandra – i skötsamhetsbegreppet för flickor ingick sedlighet som en central aspekt. Det finns en genusaspekt av skötsamheten – där flickorna skulle fostras till sedliga tjänarinnor och goda mödrar.

Rebecka Andersen:
I kvinnornas värld. Omsorg och tvång på uppfostringsanstalten Viebäckhemmen 1905–1947
Institutionen för civilsamhälle och religion, Marie Cederschiöld högskola
Disputation: 7 oktober 2022