Örnsköldsviks museums trauma

Inom loppet av ett år har inte mindre än sju SVT-program på s.k. prime-time behandlat västernorrländsk arkeologi och kulturhistoria. Det har pågått och pågår omfattande forskning i länet och i Örnsköldsvik och aldrig tidigare har verksamheten och det publika intresset för kulturhistoria och arkeologi varit större. Därför smärtar det att se och läsa om hur en institution med säregen potential under åren har vittrat sönder och förlamats. Örnsköldsviks museum, detta stolta och sköna bygge, som skulle ha kunnat vara en synnerligen aktiv del i denna verksamhet ligger platt som en pannkaka. Jag har bedrivit forskningsverksamhet i öviksområdet sedan slutet av 1970-talet och har sett museet födas, blomstra och nedbrytas. Det är ingen munter syn. Hur har det kunna gå så? Jag har förstås inget komplett svar på frågan. Självklart har ekonomiska neddragningar spelat en roll, men också de från början uppkomna personella motsättningarna samt chefer och medarbetare med högst varierande kompetens och inriktning. Museet har under de nu snart 25 åren successivt förlorat i kompetens och initiativrikedom. Jag tror inte man kan skylla allt på ekonomiska neddragningar. Det har hela tiden varit en förbluffande liten personal på detta stora museum och jag tror kort och gott att man nu kommit till en punkt där ett avgörande beslut måste tas. Ska museet vara kvar eller ska det skrotas?

Ett museum behöver publikens gillande. Det ska vara en naturlig mötesplats där man blir inspirerad och upplyft, kanske också upprörd, av vad man ser och hör. Museet måste hela tiden förändras vad gäller innehåll och innehållet är museets hjärta. Det är sannerligen ingen lätt uppgift att få hela denna byggnad att leva och vitalisera befolkning och turister. Men icke desto mindre, det är precis det som måste ske. Hur gör man då det? Ja det är egentligen lätt. Ge museet tillräckliga resurser och nya intellektuella redskap, inklusive en dynamisk, kreativ och vidsynt chef. Om museet ska vara kvar finns bara det alternativet. Man kan inte koka soppa på en spik. För liten personal som inte har tid till egen förkovran och pengar till att göra engagerande utställningar och andra arrangemang kan bara leda till att verksamheten går i stå. Där befinner sig uppenbarligen museet idag. Det är i första hand inte personalens fel, men kommunens som kanske ser museet som en garderob där man en gång för alla förvarar föremål, må vara för beskådande. Ett sådant museum har man tittat färdigt på inom ett par timmar. Ett museum ska inte först och främst vara ett skyltfönster, det ska vara en levande institution med ett för ögonen: att skapa och förmedla kunskap samt att med den som utgångspunkt utmana, stimulera och överraska besökarna. Sådant kostar och satsar man inte på det är det lika bra att lägga ner museet eller skaffa några utställningsmontrar på Arken där "klenoder" kan betittas. Alltså: förnyelsen av utställningar och kontinuerliga arrangemang är nyckeln till museets berättigande.

Örnsköldsviks kommun borde enligt min åsikt satsa ekonomiskt på museet och bl.a. skapa en ny arbetsgrupp som tillsammans med museipersonalen har till uppgift att under t.ex. en 5-årsperiod lägga upp planer för en aktiv och häpnadsväckande verksamhet. Arbetsgruppen ska inte vara kommunal, utan ska bestå av kreativa personer med djup ämneskunskap och som vågar sticka ut hakan.

I och med att museet är så stort kan det rymma många olika typer av arrangemang och utställningar. Örnsköldsviks museum borde t.ex. vara den norra porten till världsarvet Höga Kusten. Och Länsmuseet Västernorrland i Härnösand den södra. Två mäktiga portar att fånga in de besökare som förhoppningsvis i ökande grad kommer till världsarvet. Detta borde vara en viktig del av museets verksamhet. Men minst lika viktiga är de enklare, tillfälliga utställningarna som tar upp t.ex. dagsaktuella frågor, för bygden nya forskningsrön, konferenser, seminarier, föreläsningar och offentliga diskussionskvällar. Vart har allt sådant tagit vägen? De fanns i lite högre grad förr. Man saknar verkligen ett forum för kulturdiskurs och utveckling.

Man kan ha många synpunkter på kulturell verksamhet och hur mycket den får kosta etc. Men det har flera gånger påvisats att ju mer kulturellt aktiverad befolkningen är desto mindre sjuka blir de. Det borde således, i det långa loppet, vara en på det hela taget lönsam affär att satsa på kultur. Och oändligt mycket roligare än att sitta i väntrummet på vårdcentralen. Varför kan inte Örnsköldsviks kommun låta göra en fallstudie över, säg 10 år, med en satsning på museal verksamhet och samtidigt följa sjukskrivningssiffrornas utveckling. Vem vet, kanske museet lyckas bättre än vårdcentralerna!

Per H Ramqvist
Professor i arkeologi

(2002-12-22)