Av den anledningen har jag själv varit försiktig. Ett viktigt parlamentariskt verktyg får inte användas hur som helst. Efter en längre tids funderande beslutade jag mig dock för någon dag sedan att sända in en begäran om granskning av ett ärende som förre kulturministern Leif Pagrotsky (s) haft ansvaret för. Jag har avvaktat med en anmälan för att dels undersöka själva det rättsliga läget och dels se huruvida socialdemokraterna tänkt ge någon form av besked.

Bakgrunden är följande. Våren 2005 beslutade den förra regeringen att omlokalisera myndigheten Riksantikvarieämbetet till Gotland. Syftet var att kompensera kommunen för en kännbar minskning av antalet arbetsplatser inom försvaret på ön.

I Sverige har vi haft en lång tradition av att ta in konsekvens-beräkningar från alla parter som kan tänkas beröras av ett beslut. Så skedde dock inte med Riksantikvarieämbetet utan beslutet fattades med kort varsel utan att en bred utredning hann genomföras. En konsekvensutredning gällande en av Sveriges största myndighetsförflyttningar skulle utföras på knappt tre månader. I en av landets grundlagar, Regeringsformen, sägs i en av paragraferna: ”Vid beredningen av regeringsärenden skall behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs skall tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig.”

Riksantikvarieämbetets flytt till Gotland är ett faktum. Även om det tidigare fanns olika uppfattningar så är det inte utlokaliseringen i sig som utgör intresseområdet för min KU-anmälan. Istället är det hur ärendet tagits fram. Före beslutet fattades fanns det nämligen kvalificerade uppgifter om ökade kostnader och varningar för inledande svårigheter. Min enkla undran är varför det aldrig budgeterades för detta? Varför struntades i de goda råd som ändå gavs?

I efterhand har det ju visat sig bli precis de fördyringar som det inledningsvis varnades för. Pengar som inte togs fram av den tidigare s-regeringen utan som Alliansregeringen fått skaka fram. Ett utrymme som ifall Pagrotsky korrekt budgeterat från början istället kunnat användas till kultursatsningar än att som nu betala en socialdemokratisk springnota.

I februari 2007 (ett halvår efter regeringsskiftet) konstaterade riksantikvarie Ingrid Lilliekvist att Riksantikvarieämbete behövde 50 miljoner kronor extra bara för att klara omställningen och senare också att en majoritet av myndighetens personal inte hade möjlighet att arbeta från Gotland. Utöver detta behövde man också ett utökat anslag på cirka 10 miljoner för att täcka bland annat ökade reskostnader som en direkt konsekvens av flytten.

Budgetprincipen är intressant. Riksantikvarieämbetet är en viktig myndighet. Samtidigt finns det begränsat med resurser inom kulturområdet. Pengar i ena riktningen kan innebära försakelser i den andra. Både utifrån ett kulturens som konstitutionens perspektiv finns det intresse att granska det här regeringsärendet. Det menar i vart fall jag om än inte förre statsrådet Leif Pagrotsky.