Samhällselitens förhållande till döden i det tidigmoderna Sverige

Avhandlingen Förgängligheten och evigheten studerar samhällselitens omsorg om sina döda – förberedelser, klädsel och utsmyckning av deras kroppar samt kistornas inredning med växter och textilier – i Sverige under tidigmodern tid. Genom att fokusera på dessa materiella praktiker blir det möjligt att utforska förändrade föreställningar om döden och döda kroppar från 1500-talet till början av 1800-talet.

De sociala grupper som studeras är kungafamiljen, adeln och det övre borgerskapet. De viktigaste empiriska källorna är text- och fotodokumentation av undersökta gravar, kungliga räkenskaper och officiella dokument, samt kistinskriptioner och skriftliga beskrivningar av individers dödsbäddar som ger en inblick i de idéer som uttrycktes om döden och döendet.

I motsats till vad tidigare forskning hävdat visar avhandlingens analyser att reformationen inte hade en direkt och avgörande inverkan på samhällselitens omsorg om de döda och troligen inte heller låg bakom den mer utbredda användningen av kistor och kläder i det breda samhället; en utveckling som skedde i både protestantiska och katolska länder i Europa under 1600-talet.

I avhandlingen visas att och hur en rad olika diskurser hade betydelse för att förstå hur de döda förbereddes och togs om hand. De viktigaste var föreställningarna om Gud och hans roll i skapelsen, de religiöst präglade dygderna och tidens så kallade känsloregler (normerna för hur människor skulle uttrycka känslor i samband med någons död), vetenskapliga och religiösa föreställningar om den döda kroppens tillstånd, kroppens relation till själen liksom de roller som kroppen och själen ansågs ha i föreställningen om evigt liv. Flertalet praktiker måste också förstås utifrån föreställningen om att lukten och luften från en ruttnande kropp, miasma, ansågs vara hälsofarlig.

Jenny Nyberg visar också att den maktlegitimerande föreställningen att regenten, genom Guds vilja, var utrustad med en odödlig politisk kropp förklarar varför regentens kropp förbereddes och hanterades annorlunda än andra kroppar under större delen av tidsperioden. Slutligen argumenteras i avhandlingen för att uppförandet av begravningsplatser i städernas utkanter i början av 1800-talet inte skulle ha ägt rum utan en ontologisk förändring i samhällselitens förståelse av döden, döda kroppar och uppståndelsen.

Jenny Nyberg:
Förgängligheten och evigheten. Samhällselitens förhållande till döden genom omhändertagandet av de döendes och dödas kroppar i det tidigmoderna Sverige (ca 1500–1800)
Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet
Disputation: 12 december 2024