1910-talet var en besvärlig tid för arbetarrörelsen. Den ryska revolutionen 1917 utlöste en radikalisering av arbetarrörelsen och kommunistiska organisationer spred sig över hela Europa. Dessa organisationer utmanade existerande föreställningar om innebörden av "arbetaren" vilket ledde till en identitetskris inom arbetarrörelsen; plötsligt fanns det inte bara arbetare, utan olika typer av arbetare, vilka förespråkade inte bara socialdemokrati utan också syndikalism och kommunism. Arbetarrörelsen fragmenterades därmed.
Detta var också fallet i Sverige under 1910-talet. Problemen blev i synnerhet allvarliga för de reformistiska fackföreningarna eftersom fackföreningsrörelsen var öppen för alla arbetare oavsett partitillhörighet. Men i slutet av mellankrigstiden kan en förändring skönjas bland de svenska arbetarna; när 1940-talet tar sin början har den svenska arbetarrörelsen blivit en stark sammanhållen arbetarrörelse enad under reformismens paroller. Vänsterorganisationerna hade krympt i omfattning så väl som i inflytande. Stödet för reformismen bland Sveriges arbetarklass kom att bana väg för en dominerande socialdemokrati och en omfattande välfärdsstat.
Hur var denna omdaning möjlig? Avhandlingen Manufacturing consensus presenterar en möjlig förklaring till varför den svenska arbetarklassen så enhälligt ställde sig bakom den reformistiska grenen av arbetarrörelsen. Jenny Jansson driver tesen att ledningen för LO var väl medveten om de identitetsproblem som uppstod när vänsterorganisationerna växte sig starkare. På grund av detta beslutade LO-ledningen att vidta åtgärder. Ledningen agerade ”identitetsentreprenör” och konstruerade en organisationsidentitet som tonade ned klasskampsretoriken och framhöll disciplin, fredliga lösningar på arbetsmarknadskonflikter och samarbete med arbetsgivarna.
Eftersom reformismen hade lång tradition av demokrati fick demokratin en särskilt viktig roll i självbilden som konstruerades. En god reformistisk arbetare, menade ledningen, strejkade inte hur som helst, utan respekterade demokratin i organisationen (dvs. hen skulle följa ledningens beslut i frågor om arbetsmarknadskonflikter eftersom ledningen trots allt var demokratiskt vald). Idén om att förhandlingar var rätt sätt att lösa arbetsmarknadskonflikter blev tongivande i ledningens bild av organisationen. Denna bild av LO och LO-medlemmen överfördes till medlemmarna genom satsningar på folkbildning. Framförallt blev studiecirklar arrangerade i ABF:s regi ett viktigt medel för LO-ledningen att nå ut till medlemmarna med sitt budskap.
En särskilt viktig roll kom Per Albin Hanssons bror Sigfrid Hansson att spela för bildningsstrategin; han skrev utbildningsmaterialet till studiecirkelkurser, bl.a. till kursen Fackföreningskunskap som var en av de allra största och viktigaste studiecirklarna, han var arkitekten bakom LO-skolan i Brunnsvik och han arbetade som redaktör för LO:s tidning Fackföreningsrörelsen. Förankringen av konsensusmentaliteten, det som så småningom kom att kallas Saltsjöbadsandan, i den svenska arbetarklassen fick långtgående konsekvenser för framväxten av den svenska modellen.
Jenny Jansson:
Manufacturing consensus. The making of the swedish reformist working class
Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 20 oktober 2012
Opponent: professor Jonas Hinnfors, Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet
