Riksdagen har i bred enighet lagt fast en politik som innebär att de stora miljöproblemen ska vara lösta inom en generation. Som ett led i detta arbete har regeringen gett Miljömålsberedningen i uppdrag att lämna ett förslag till hur miljömålen ska nås. Direktiven betonar långsiktigt hållbar markanvändning och en helhetssyn på landskapet. Brukandet ska balanseras mot friluftsliv, turism, kulturmiljövård och naturskydd.

Nu har Miljömålsberedningen lämnat de första förslagen till regeringen. Det handlar om skydd, skötsel och miljöhänsyn i skogsbruket. Tyvärr har man inte gjort det jobb som beställdes. Beredningen har missat en högst väsentlig faktor, nämligen att landskapet är ett resultat av en lång historia. Denna miss hade förmodligen kunnat undvikas om man knutit till sig historisk kompetens. Om man ”tänker i tid” så står det klart att det behövs nya insatser för att nå miljömålen.

När myndigheterna vid flera tillfällen har gjort uppföljningar av miljömålet för skogens kulturmiljö så har det visat sig att varannan fornlämning som berörs av skogsbruket skadas, främst genom markberedning. Trots att det är väl känt kommer inte Miljömålsberedningen med några åtgärdsförslag.

I sextonde miljömålet ingår även att bevara det biologiska kulturarvet, alltså natur som formats av människan. I minst 6000 år har människan påverkat den svenska skogens utseende, genom att bränna, hugga, och att gynna lövträd och gräs i stället för barrskog. Det har skapat historiska skogar med stor variationsrikedom i arter och täta eller glesa trädbestånd i alla åldrar. Mycket av den biologiska mångfald vi ser är egentligen ett biologiskt kulturarv som har sitt ursprung i gamla bondeskogar och renskötselmarker. Utan rätt skötsel försvinner det biologiska kulturarvet sakta av sig självt, men inte heller här föreslår utredningen några åtgärder.

I direktiven från regeringen efterfrågas nytänkande i metoderna att bruka skog, men den beställningen svarar beredningen inte på. Vi är den sista generationen som får uppleva brukad skog som ser ut som natur. Hyggena har snart omvandlat de sista bondeskogarna till ett industrins verkstadsgolv.

I ett europeiskt perspektiv har vi ännu kvar många rester av sagornas och berättelsernas gamla skogar. Skogar som varken passar in i hyggesskogen eller naturreservaten. Historiska skogar är något som man i andra länder drömmer om att återskapa. Men i Sverige satsar vi ensidigt på att omvandla dem till kalhyggen eller att låta dem växa igen genom så kallad fri utveckling. Om man tänker i tid inser man att både fornminnen och historiska skogar är viktiga resurser som vi borde hushålla med inför framtiden. Det behövs nytänkande så att vi både kan producera timmer och ha välskötta natur- och kulturmiljöer.

I direktiven efterlyser regeringen djupa analyser och långsiktiga lösningar. Men även den ansatsen missar Miljömålsberedningen. I en snabbt föränderlig värld är det viktigt att det finns något i miljön som känns igen och är tryggt. Många minns ännu hur de svenska städerna omvandlades på 1960- och 1970-talen. Äldre bebyggelse revs i en så snabb takt att stadsbilden på några få år blev oigenkännlig.

Omfattningen av rivningarna är något som många ångrar i efterhand. Vändpunkten blev ”almstriden” i Stockholm 1971. I staden har vi lärt oss att se värdet av en synlig historia. Men utanför tätorterna försvinner historien i landskapet dagligen i stor skala. Särskilt påtagligt är det i skogen. Kultur- och naturvärden är ofta grunden för turism och sociala värden. Landskapets historiska dimension blir allt mer intressant.

För att riksdag och regering ska få ett fullständigt beslutsunderlag måste att alla fakta finnas med. Miljöberedningen har missat landskapets historiska dimension och vikten av att hushålla med ändliga kultur- och naturvärden. De är värdefulla både för oss nu och för kommande generationer. De får inte glömmas bort!

Lars Amréus
Riksantikvarie

Debattartikeln publicerades först i Svenska Dagbladet.