En tredjedel av de kulturhistoriskt värdefulla fastigheter som staten äger bör säljas. Det föreslår regeringens utredare Inger Lilieqvist. Staten anses kunna garantera skydd och tillgänglighet utan att äga alla kulturfastigheter.
Staten äger och förvaltar sedan lång tid ett stort antal kulturhistoriskt värdefulla fastigheter, som på olika sätt speglar statens historia och utveckling, till exempel slott och herresäten, kungsgårdar, fyrplatser, äldre försvarsanläggningar, ruiner och fornlämningar. Det bör staten i stor utsträckning också fortsätta med. Det menar regeringens utredare Inger Lilieqvist, tidigare riksantikvarie och generaldirektör, i sitt betänkande Statens kulturfastigheter – urval och förvaltning för framtiden. Men ägandet är i sig inte alltid nödvändigt. Dagens förhållanden innebär att staten kan garantera skydd och tillgänglighet på andra sätt, utan att också äga alla kulturfastigheter.
– Staten tar numera på flera olika sätt sitt ansvar för det byggda kulturarvet. Det sker genom utveckling av skyddande lagar och förordningar, genom tillsynsarbete och genom att avsätta bidrag och andra former av stöd i vården av kulturarvet. Staten bör utveckla en långsiktig strategi för hur detta kulturarv på bästa sätt ska kunna tas om hand och utvecklas, snarare än att själv äga och förvalta alla fastigheter, säger Inger Lilieqvist.
Utredningen föreslår dock att en betydande andel av de statliga byggnadsminnen och andra kulturhistoriskt värdefulla objekt som staten äger också i framtiden ska vara kvar inom staten. Det gäller till exempel många av våra verkliga kulturskatter, som Vasaslott, kungsgårdar, äldre försvarsanläggningar, unika fyrplatser och välkända historiska platser som Birka och Gamla Uppsala. Sådana kulturfastigheter bidrar till att göra statens historia levande och utgör också viktiga delar i den nationella berättelsen.
På en mer övergripande och principiell nivå föreslår utredningen att staten bör utveckla en tydligare strategi inom fastighetsområdet, liksom då det gäller framtida ägande och förvaltning av kulturfastigheter. Staten behöver bland annat en tydligare styrning och bättre samverkan mellan de myndigheter som berörs. Det kan till exempel handla om att myndigheter som förvaltar värdefulla kulturfastigheter också ska ha detta uppdrag inskrivet i sina instruktioner. En genomtänkt och sammanhållen förvaltning gynnar fastigheternas kulturvärden och kan också hålla tillbaka kostnader. I stor utsträckning kommer statens kulturfastigheter, byggnader och anläggningar också att kunna användas inom de statliga verksamheterna.
En viktig fråga gäller medborgarnas möjligheter att kunna ta del av historien, debattera och få tillgång till de kulturhistoriska värden som finns. Staten äger redan idag bara en del av sitt historiska kulturarv. Kommuner, bolag, stiftelser, organisationer och enskilda är andra ägare och har med tiden blivit viktiga aktörer, vilket blir naturligt också i framtiden. Ökad samverkan, såväl inom staten som med det civila samhället är därför nödvändigt så att kulturarvet kan tillvaratas och användas på ett bra sätt.
De fastigheter som utredningen tittat närmare på kan kategoriseras i en rad olika grupper, som till exempel fornlämningar, borgar och slott, kungsgårdar, klostermiljöer, kyrkobyggnader, trafikfastigheter, försvarsanläggningar, läromiljöer eller fastigheter för administration och förvaltning. Utredningen lämnar för varje grupp detaljerade förslag på vilka fastigheter och byggnader staten även i framtiden bör äga och förvalta. Exempel på välkända sådana objekt är Borgholms slottsruin, Glimmingehus, fyrarna på Landsort, Gotska Sandön och Stora Karlsö, universitetshusen i Uppsala och Göteborg, Bodens fästning, många slott, kungsgårdar och länsresidens.
Förslag läggs också på sådana fastigheter som staten bör avyttra. På längre sikt kommer staten att behöva komplettera sitt bestånd av fastigheter, det blir också naturligt med fortsatta avyttringar. De föreslagna avyttringarna innebär att staten kan minska sitt driftsunderskott med ca 66 miljoner kronor per år, men samhällets fortsatta ansvarstagande är betydligt större än så.
– Utredningens förslag utgår inte främst från kulturfastigheternas kostnader, utan från deras kulturhistoriska värden och en mer principiell syn på vad staten själv bör äga och förvalta, säger Inger Lilieqvist. Staten ska på olika sätt ta ett övergripande ansvar för kulturarvet. Det innebär att staten måste ha en god och långsiktig planering för sina insatser och åtaganden.
