Svensk konsthistorieskrivning i nytt ljus

Martina Müntzing: "Farväl till en utsikt 2", 2020, olja på duk, Göteborgs konstmuseum, inköpt 2020. Foto: Hossein Sehatlou

Martina Müntzing: “Farväl till en utsikt 2”, 2020, olja på duk, Göteborgs konstmuseum. Foto: Hossein Sehatlou

Hur har ett konstsamlar- och mecenatpar, två inflytelserika museichefer och en Düsseldorfmålare påverkat vår uppfattning om konstnärlig kvalitet? Det är några av frågorna som undersöks i forskningsprojektet Kanon. Perspektiv på svensk konsthistorieskrivning.

I forskningsprojektet undersöks svensk konsthistorisk kanon, hur detta urval av den högst ansedda konsten formas och förändras. Ett spår genom samlingen har skapats på samma tema, där kända och okända verk lyfts fram i ett nytt sammanhang. Projektet redovisas också i en publikation och ett digitalt seminarium den 19 mars.

– Konsthistorien som den presenteras i översiktsverk och museihängningar, uppfattades länge som ett självklart urval av de främsta och mest förebildliga konstverken. Detta urval av den främsta konsten kallas för kanon. Under senare decennier har inte bara frågan om vilka konstnärer och konstverk som ska inkluderas i kanon, utan också själva den konsthistoriska berättelsen utmanats, säger Kristoffer Arvidsson, en av redaktörerna bakom boken.

Med utgångspunkt i Göteborgs konstmuseums och Norrköpings Konstmuseums samlingar och historia, undersöker forskningsprojektet Kanon. Perspektiv på svensk konsthistorieskrivning hur en kanon över svensk konsthistoria skapats och förändrats. Svensk konsthistorisk kanon och dess gränser diskuteras med några belysande nedslag.

Projektet redovisas i det tionde numret av museets skriftserie Skiascope. Boken innehåller texter om 1800-talsmålaren Amalia Lindegrens vandring ut och in i kanon, mecenatparet Fürstenberg och deras betydelse för konststaden Göteborg kring sekelskiftet 1900, tidigare museichefen för Göteborgs konstmuseum, Axel L. Romdahl, och hans roll som konsthistoriker, Aron Borelius roll som konstkritiker och museichef i Norrköping, naivismens och det traditionella figurativa måleriets ställning i modernismen, det senare med utgångspunkt exemplet Peter Dahl.

Den 19 mars genomförs ett digitalt seminarium där bokens författare föreläser med olika ingångar till frågan om hur en kanon över svensk konsthistoria skapats och förändrats. Frågeställningarna kring kanon berör kärnan i museernas verksamhet idag och historiskt, hur de upprättar och visar sina samlingar, vilken kunskap de bygger upp och förvaltar, liksom vilka perspektiv de förmedlar.

Slutsatser i forskningsprojektet:

  • Konstnärers och konstverks plats i kanon är beroende av om de kan bli delar av starka berättelser om konstens utveckling. Det modernistiska avantgardet och dess genombrott är en sådan stark berättelse som färgar vår bild av konsthistorien.
  • Ställningen i kanon för enskilda konstnärskap förändras över tid och beror bland annat på om de passar in i rådande synsätt och normer.
  • Amalia Lindegren var i mitten av 1800-talet en av Sveriges mest berömde konstnärer inom den så kallade Düsseldorfskolan. Under modernismen skrevs hon ut ur konsthistorien. Med ett ökat intresse för 1800-talets konst och kvinnliga konstnärer har hon åter skrivits in i konsthistorieböckerna.
  • Makarna Pontus och Göthilda Fürstenberg var inte bara betydelsefulla som konstsamlare och mecenater kring sekelskiftet 1900, de verkade också aktivt för att stärka Göteborgs position som konststad och dess plats i kanon.
  • Axel L. Romdahl, inflytelserik chef för Göteborgs konstmuseum 1906–1947, utmanade inte kanon i sina konsthistoriska texter, snarare ville han skapa ett museum som kunde försvara en plats i kanon. Men han slog gärna ett slag för särlingar som Ivar Arosenius och Döderhultarn.
  • Aron Borelius, museichef i Norrköping i mitten av 1900-talet, arbetade aktivt för att stärka Norrköpings Konstmuseums plats i kanon i sina olika roller som kritiker och museichef, och drog sig inte för att sälja eller byta ut verk som han ansåg försvagade museets ställning.
  • Naivismen framstod från 1910-talet och framåt som ett autentiskt inhemskt alternativ till en kosmopolitisk modernism, och kom därigenom att få en stark ställning i svensk kanon.
  • Exemplet Peter Dahl visar att en konstnär kan vara kanoniserad men ändå ha en problematisk position i samtidsavantgardet. Det senare premierar en experimentell modernistisk konst, medan traditionellt figurativt måleri främst visas på andra arenor än ledande avantgardeinstitutioner som Moderna Museet.

Forskningsprojektet Kanon. Perspektiv på svensk konsthistorieskrivning har genomförts av Göteborgs konstmuseum i samarbete med Norrköpings Konstmuseum och Göteborgs universitet.

(2021-03-05)