Tron på häxor stark på 1800-talet

Nästan 200 år efter de stora trolldomsprocesserna utspelade sig i Dalarna Sveriges sista stora kända utbrott av häxanklagelser. I sin avhandling Den stora häxdansen visar Kristina Tegler Jerselius att tron på häxor var stark fortfarande under 1800-talet och att ambivalensen till Blåkullaberättelserna var stor även i bildade kretsar. Avhandlingen ger ett nytt perspektiv på 1800-talet som i tidigare forskning främst förknippats med industrialisering och urbanisering.

År 1858 berättade 130 barn i Gagnefs socken i Dalarna att de for till Blåkulla där de slutit pakt med Djävulen. Trolldomstroutbrottet i Gagnef förorsakade en stor uppståndelse i hela Sverige. Men trots detta visar avhandlingen att händelserna inte stod i motsats till det moderna samhälle som höll på att växa fram. Tvärt om användes argument från samtida ideologiska rörelser som exempelvis nykterhetsrörelsen för att förklara häxanklagelserna.

Kristina Tegler Jerselius visar att häxanklagelserna tvärt emot vad som antagits i tidigare forskning inte kan tolkas som ett sätt att artikulera motsättningar. Världen utanför Gagnef kunde i många fall behandla förklaringarna nedlåtande och ironiskt. Gagnefsborna hånades både i pressen och inom kyrkan. Detta hade betydelse för hur man handskades med barnens berättelser och de följder trolldomstroutbrottet fick. Genom den väckelse som spred sig i utbrottets spår och omvärldens starka avståndstagande svetsades Gagnefsborna samman.

I centrum för häxanklagelserna stod en grupp barn vars ogudaktiga berättelser förorsakade stor oro bland föräldrar och lokala myndigheter. Kristina Tegler Jerselius kopplar samman denna oro med den nya synen på barns medfödda oskuldsfullhet som etablerades i Sverige under 1800-talet.

Kristina Tegler Jerselius:
Den stora häxdansen. Vidskepelse, väckelse och vetande i Gagnef 1858
Historiska institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 25 april 2003
Opponent: fil.dr Hanne Sanders, Historiska institutionen, Lunds universitet