Vägen mot tvåkammarriksdagens genomförande 1865-1866 har vanligen utmålats som en förändring uppifrån, genomförd av etablissemanget. I en ny doktorsavhandling visar historikern Mats Berglund en utveckling där det folkliga engagemanget under 1700- och 1800-talen hade stor påverkan på samhällets demokratisering. Ett sådant exempel är lynchningen av Axel von Fersen 1810.
I juni 1743 tågade nära 5 000 bönder från Falun till Stockholm. Syftet med dalböndernas marsch var att uttala sitt missnöje med det pågående kriget mot Ryssland. Men också att påverka valet av en ny regent efter det barnlösa kungaparet, Fredrik I och Ulrika Eleonora. En kravlista fastställdes, förhandlingsgrupper tillsattes och argumenten slipades. Det sista man ville ha var våldsamheter.
Men när allmogen kom till Norrtull gick allt fel. Kronprinsvalet var redan avgjort. Förhandlingarna avbröts och direkta stridigheter mellan bönderna och den reguljära armén utbröt på Gustav Adolfs torg. Dalupproret utvecklade sig till en av de enskilt blodigaste händelserna i Stockholms historia. Den totala dödssiffran är okänd, tidigare forskare har nämnt siffror från cirka femtio till över hundra döda – samtliga på den civila sidan.
Ändå bör 1700-talet, i historiens ljus, ses som ett icke-våldsamt århundrade, anser Mats Berglund.
– Den kontrollerande makten var stark över stadens invånare. De stora upploppen var sällsynta, och framför allt löstes konflikterna påtagligt ofta via regelrätta förhandlingar. Framgångsrika samtal mellan en grupp utvalda representanter från folkets sida och ofta högt uppsatta myndighetspersoner kunde ske mitt bland pågående tumult ute på gatan, berättar Mats Berglund.
Men våldet ökade med tiden. Under 1800-talet resulterade upploppen vid flera tillfällen i dödsskjutningar. En vändpunkt har i studien kunnat skönjas i samband med den brutala lynchningen av Axel von Fersen under en begravningsprocession för landets kronprins i juni 1810. Myndigheterna hade förberett sig för att hålla lugnet på gatorna, och när von Fersen slets ur sin vagn försökte man – efter gammalt beprövat mönster – tala med folkmassorna. Men denna gång fungerade inte förhandlingarna. Fersen dödades, och kraftiga kravaller utbröt där militär tvingades skjuta ihjäl flera civila.
– Efter den händelsen repade sig aldrig förhandlingslinjen igen. Vid såväl de så kallade Crusenstolpekravallerna under sommaren 1838 och Marsoroligheterna 1848 utvecklades upploppen stundom till rena blodbad. Militärer från Svea livgarde red rakt in bland folkmassorna med dragna sablar. Och skottlossning utbröt i stadens centrala delar, berättar Mats Berglund.
Avhandlingen visar upp en ny bild av Stockholms historia.
– Det långa tidsperspektivet visar en utveckling från ett kontrollsamhälle där adeln med sina privilegier hade stor makt, mot ett samhälle där folket genom bland annat våldsamma demonstrationer och upplopp visar sitt stöd för de nya liberala idéerna om tryckfrihet och åsiktsfrihet. Händelserna i upploppen och i de efterföljande rättegångarna visar en tydlig utveckling mot ökat öppenhet, folkligt inflytande och den stundande demokratiseringen av det svenska samhället, säger Mats Berglund.
Mats Berglund:
Massans röst. Upplopp och gatubråk i Stockholm 1719-1848
Historiska institutionen, Stockholms universitet
Disputation: 29 maj 2009
Opponent: professor Börja Harnesk, Institutionen för humaniora/historia, Mittuniversitetet
