Det är en kall, kulen vinterdag i januari förra året. Den skånska vintern visar sig från sin allra otrevligaste sida. Blåst och småregn. Leriga åkerfält. Strax utanför Trelleborg, vid den lilla byn Dalköpinge ligger resterna av Batteri Trelleborg. Sedan 1939 har batteriets 12 cm kanoner stått i sina värn och tryggat den skånska kusten. De sista åren forslades eldrören bort, men ett av fundamenten stod kvar i pjäsgropen. Nu är värnen fyllda med schaktmassor. Snart kommer växtligheten att täcka de små kullarna som visar var pjäsvärnen finns. Kanske ett passande öde i en trakt som redan är fylld med gravhögar – om än från äldre tider.

Är detta ödet som väntar våra moderna försvarsanläggningar? Med moderna menar jag då anläggningar som byggts under 1900-talet. Runt i landet finns pampiga försvarsanläggningar från 15-1600-talet. Skyddade genom fornminneslagar. Anläggningarna fungerar idag ofta som museum eller utställningslokaler. Men vad med allt det som vi växt upp med under modern tid? Kasernområdet där man minns rekryttjänstgöringen, skärgården där man som pjäschef vakade över inloppet, kuststräckan som övervakades med kikare de ödesdigra dagarna i april 1940. Eller den "hemliga" kustartillerianläggningen djup inne i de blekingska skogarna. Vad skall hända med dessa?

Var finns historieberättandet? Var finns bilderna och minnena från dessa platser? Vem för historien vidare? Sällskapet Fortifikationens Vänner och Beredskapsmuseet vill ha din hjälp att försöka väcka en opinion och debatt kring dessa frågor. Skall verkligen vår egen historia bara försvinna?

Och hur skall vi kunna minnas när allting måste vara minst 200 år gammalt för att uppmärksammas. Visst är det intressant med gamla gravhögar – men resten då?

Leif Högberg, redaktör för tidskriften Fort & Bunker