Och jag funderar vidare: Är det acceptabelt och rimligt att vi i Blekinge skall nöja oss med att visa kopior av en rad museiföremål som förvaras i Stockholm – när det här finns ett regionalt museum med ambition, med kompetens och med statligt uppdrag? Självklart är bronsluren från Froarp, halsringen från Hjortsberga, föremålen från Augerums båtgrav (listan kan bli lång) av intresse för oss här i Blekinge. Det är av största betydelse att regionen har möjlighet att berätta sin spännande historia utifrån autentiska föremål. Jag menar att det åter är dags att reflektera över var statens musei-föremål egentligen hör hemma. Vem lånar av vem? Frågan är regional- och kulturpolitiskt principiell, men dessvärre så sliten och präglad av makt och vanetänkande att ingen längre verkar bry sig.

Det är nämligen inte helt enkelt att få loss föremål ur statliga samlingar för visning ute i landet. Under våren gjorde Blekinge museum en förfrågan om lån från Statens Historiska Museum. Dialogen är inte avslutad. Ärendet är ännu på gång och det hittar nog sin lösning, men vad som irriterar är det tolkningsföreträde som den statliga myndigheten anser sig ha och inte självkritiskt reflekterar över.

Det finns anledning att fundera på VAR flest människor kan ta del av museiföremålen, men det finns lika stor anledning att fundera över VAR föremålen betyder mest, är mest angelägna, och i vilket sammanhang de visas. Skydd och säkerhet givetvis inte att förglömma. Att guldet från Blekinge förvaras i Guldrummet i Stockholm får vi möjligen acceptera – även om det vore spännande att här på länsmuseet visa brakteatern i guld med inpräglad bild av romersk kejsare och det unika, med granater rikt dekorerade svärdsfästet, från 500-talet, en gång funnet vid ålfiske i den östra skärgården.

Lån av föremål från statliga museer är komplicerade och förenande med avgifter. Att utlån är förenade med kostnader förstår nog de flesta, även att dessa kostnader har en tendens att öka. Men detta utesluter inte att frågan kulturpolitiskt måste tåla att diskuteras. Vad betyder ”tillgänglighet” och ”angelägenhet” för dem som svarat på DN:s frågor under valrörelsen? Och vad betyder orden kulturpolitiskt för oss alla och envar framöver?

Det är onekligen en trist utveckling när institutioner sinsemellan tar alltmer betalt av varandra, som en effekt av att alla jagar intäkter.
Nordiska museet gick för ett år sedan ut med information till läns-museerna att avgiften höjs för lån ur samlingarna, och betonade samtidigt att det är en ”viktig uppgift som centralmuseum att låna ut föremål till övriga museer och sprida kunskap om det svenska kulturarvet”. Fan tro´t. Jag returnerar frågan, och får ett oförstående svar med hänvisning till kostnader och regler.

Ytterligare ett exempel: Medveten om att museet saknar inspelade röster och dialekter i museisamlingen tog jag 1997 kontakt med Radio Blekinge, som sedan starten 1977 sänt en rad program där blekingska röster kommit till tals i skiftande sammanhang. SR och museet var överens om att detta är ett ovärderligt material. Museet lät göra en inventering i radioarkivet. Rapporten omfattar 271 kulturhistoriska program, vilka nu finns samlade i Arkiv för Ljud och Bild, men dessvärre svåråtkomliga och definitivt inte tillgängliga för publik. Museet lät då göra ett urval av föreslagna program till ett kommande ljudarkiv Blekinge. Producenter till programmen kontaktades, 13 personer sammanlagt, som alla gav sitt medgivande till att programmen finns tillgängliga i ljudarkiv på museet. Men här avstannade vårt arbete. Denna gång var orsaken ny chef och hänvisning till omorganisation. Ovana att samarbeta över de vanliga gränserna? Skälen kan vara många att förhala och förhindra att ärendena kommer vidare.

Vi är många som talar om tillgänglighet, om kulturarv och kulturturism, om vad som är angeläget och om betydelsen av det autentiska. Ibland undrar jag om det verkligen är hjärtefrågor eller bara retorik? Statlig kulturpolitik är under omprövning, så även begreppet ”ansvarsmuseum”, de statliga museernas uppdrag och deras inbördes fördelning av samlingar, får man anta. Finland har som EU-ordförandeland tagit initiativet till ett intressant projekt om att främja museisamlingars rörlighet, som presenterades i somras; ”Draft Action Plan for the EU Promotion of Museum Collections´ Mobility and Loan Standards” (2006). Man talar där om innovativt tänkande, om att museisamlingar är ojämnt fördelade, om nya lösningar gällande ägandeskap, om delad dispositionsrätt osv.

Kanske detta initiativ kan lösa upp en stelnad syn på museisamlingars rörlighet även i Sverige? Det skulle vara välkommet!

Tullan Gunér
länsmuseichef i Blekinge