Vetenskapliga modeller och politiska reformer under efterkrigstiden

I efterkrigstidens Sverige var inställningen till planering generellt positiv. Planering hörde samman med rationalitet, effektivitet och modernitet. När välfärdsstaten expanderade och dess sociala service skulle komma medborgarna till godo skapades institutioner för planering på både lokal och regional nivå. Det hade naturligtvis funnits planerare tidigare, men de uppgifter planerarna nu stod inför skilde sig ifrån hur det tidigare hade varit. Det var inte bara den byggda miljön som skulle planeras, det var samhället som helhet, dess hus, människor och infrastruktur.

För att åstadkomma detta måste det finnas kunskap om hur det var, hur det borde vara och hur det riskerade att bli. Men vem kunde producera sådan kunskap? I avhandlingen Kulturgeografin tar plats i välfärdsstaten undersöks hur den svenska kulturgeografin blev en planeringsvetenskap under dessa, efterkrigstidens första decennier. Kulturgeografi hade bara funnits som ett självständigt ämne några år när det ansågs vara självklart att en grupp kulturgeografer skulle utarbeta principen för Sveriges nya kommunindelning. Det var kommunen som skulle se till att den expanderande välfärdsstatens sociala service kom alla medborgare till godo. Det var alltså till stor del kommunerna som skulle sköta det praktiska i välfärdssamhället. Och det var en grupp kulturgeografer som producerade kunskapen om hur kommunerna bäst skulle ordnas.

Avhandlingen visar hur en grupp geografer reformerade sitt ämne genom att engagera sig i planeringsfrågor och hur de samtidigt gjorde sig oumbärliga för det politiska arbetet med att reformera det svenska samhället.

Pär Wikman:
Kulturgeografin tar plats i välfärdsstaten. Vetenskapliga modeller och politiska reformer under efterkrigstidens första decennier
Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 12 april 2019