Kräver samlat ansvar för släktforskningsfrågor
Kulturminister Alice Bah Kuhnke. Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet
Att släktforskningen har en roll i bevarandet av det nationella kulturarvet har bekräftats genom fjolårets riksdagsbeslut med anledning av regeringens proposition Kulturarvspolitik (prop. 2016/17:116). Genom beslutet har materialet i Riksarkivets digitala forskarsal blivit fritt tillgängligt på Internet. Denna insats från Kulturdepartementets sida är självfallet betydelsefull för landets släktforskare; det handlar ju inte minst om släktforskningens basmaterial, kyrkböckerna.
Karl XI:s kyrkolag 1686 ålade prästerna att föra bok över födda, vigda och döda och över församlingsbornas kunskaper i kristendom och läsning (husförhörslängderna). I praktiken blev kyrkan därmed ansvarig för det som vi i dag kallar folkbokföring. Den första befolkningsstatistiken, Tabellverket, som inrättades 1749, byggde också på uppgifter som lämnades av församlingsprästerna. Denna ordning fortsatte sedan Statistiska centralbyrån inrättats 1860. 1991 överfördes ansvaret för folkbokföringen från kyrkan till dåvarande Riksskatteverket, men fortfarande var de kyrkliga församlingarna, på landsbygden socknarna, de enheter som bokföringen byggde på. Denna kontinuitet i källmaterialet var förstås en fördel för släktforskarna. Men samtidigt ifrågasattes ordningen att skattemyndigheten skulle vara beroende av kyrkliga beslut för att fullgöra sina uppgifter. Kritiken mot denna ordning ökade när millennieskiftet närmade sig och kyrkan skulle skiljas från staten.
År 2000 föreslog en statlig utredning att folkbokföringen skulle bygga på kommun och fastighet. Detta blev startpunkten för en långvarig diskussion där i första hand hembygds- och släktforskarrörelserna företrädde den kyrkliga traditionen och hävdade att det i folkbokföringen måste finnas en indelning som anknöt till den hävdvunna territoriella indelningen. Oppositionen ledde till att utredningsförslaget lades i skrivbordslådan. En ny utredning presenterade ett kompromissförslag som innebar att bokföringen på kommun och fastighet skulle kompletteras med en indelning i distrikt motsvarande de församlingar som fanns när kyrkan skildes från staten. När Finansdepartementet 2012 meddelade att man inte avsåg att följa detta förslag, startades en omfattande kampanj, ”Rädda socknarna”, med upprop, debattartiklar och initiativ i riksdagen. Opinionsbildningen gav resultat; i propositionen Folkbokföringen i framtiden (prop. 2012/13:120) anslöt sig regeringen till kompromissförslaget, och den nya ordningen med distrikt infördes den 1 januari 2016.
I propositionen Kulturarvspolitik finns ett avsnitt om det kyrkliga kulturarvet, men där behandlas bara den museala och antikvariska delen av detta arv. Den skriftliga delen av det kyrkliga kulturarvet – det som striden om socknarna indirekt handlade om – berörs inte alls. Detta antyder att Kulturdepartementet intresserat sig bara för själva digitaliseringen av det kyrkliga källmaterialet och inte för detta materials innehåll och betydelse i ett vidare kulturhistoriskt perspektiv eller för materialets koppling till aktuella problem för släktforskningen. ”Sockenfrågan” hanterades uppenbarligen av Finansdepartementet utan att Kulturdepartementet engagerade sig eller engagerades. Så får det inte vara. Inom Regeringskansliet måste kulturdepartementet ta ett samlat ansvar för frågor som rör släktforskningen och alltså ta aktiv del också i beredningen av sådana frågor som tillhör Finansdepartementets ansvarsområde. Detta har Sveriges Släktforskarförbund nu påpekat i en skrivelse till Kulturdepartementet, och vi har illustrerat det med en aktuell fråga.
Släktforskning rör ju inte bara historiskt material. Också sammanställningar av samtida personuppgifter är av stort värde inte bara för släktforskningen utan också för akademisk forskning inom olika områden. Sveriges Släktforskarförbund har det senaste årtiondet givit ut Sveriges dödbok i olika versioner; den nu aktuella utgåvan innehåller uppgifter om döda 1860 – 2016. Vidare har förbundet och Riksarkivet, delvis i samverkan, givit ut skivor med databaser över Sveriges befolkning 1970, 1980 och 1990 och motsvarande för 2000 och 2010 förbereds. För publikationer av dessa slag behövs givetvis uppgifter av folkbokföringskaraktär.
Enligt nuvarande lagstiftning får dock Skatteverket inte lämna ut uppgifter ur den s. k. folkbokföringsdatabasen till enskild på elektronisk väg. Behovet av sådana samtida personuppgifter som behövs för t ex Sveriges dödbok måste därför tillgodoses genom Försäkringskassan, som för att fullgöra sina uppgifter samlar in data från olika håll. Detta är en märklig omväg. Det vore självklart praktiskt för Sveriges Släktforskarförbund och andra att i ärenden av detta slag kunna vända sig till den ansvariga myndigheten, Skatteverket. Det borde också ligga i regeringens intresse att varje myndighet sysslar med det som anknyter till myndighetens instruktionsenliga uppgifter.
Mot denna bakgrund begärde Sveriges Släktforskarförbund i en skrivelse till regeringen i februari 2015 en förordningsändring som skulle göra det möjligt för Skatteverket att lämna ut uppgifter i elektronisk form till förening, organisation eller stiftelse, om uppgifterna behövs i samband med släktforskning. Denna framställning har nu vilat hos Finansdepartementet i tre år utan synbar åtgärd. I den nu avlämnade skrivelsen ber vi om Kulturdepartements hjälp med att ”gräva upp” den och medverka till att den föreslagna förändringen genomförs. Vi väntar med spänning på att få se hur starkt det kulturdepartementala engagemanget för släktforskningen är.
Erland Ringborg
ordförande Sveriges Släktforskarförbund
(2018-02-23)
