Vad har Selma Lagerlöf, Wilhelm Peterson-Berger och den franske sociologen Émile Durkheim gemensamt? Vad betyder ett landskap? Hur kan det tas i bruk för att forma människors värderingar och självuppfattning?

I en avhandling analyseras hur den regionala särprägeln omkring sekelskiftet 1900 i Sverige blev en pedagogisk resurs. I skola och tidningar, på hembygdskurser och utställningar, överallt framställdes Sverige som en helhet baserad på de unika delarna.

Tydlig var denna process i Jämtland, där de västliga fjällen och majestätiska utsikterna på kort tid etablerades som regionens viktigaste symboler och trängde undan alternativa bilder av regionen. Det upphöjda och jungfruliga Jämtland blev nu en svensk nationalregion. Med hjälp av utsikterna skulle insikter födas om vad det innebar att vara samhällsmedborgare.

Med utgångspunkt i det regionala kartläggs integrationstankens olika uttrycksmedel. Vilka institutioner och aktörer var drivande och vilka beteendeföreskrifter ville de förmedla? Resultatet är en historia om ett nytt bildningsideal och dess rumsliga förankring. Det är också en historia om ett nytt samhällskontrakt och hur detta kläddes i hembygdsromantisk språkdräkt.

Avhandlingen belyser därigenom också frågor som är viktiga i vår egen tid. Vem bestämmer egentligen vad som är typiskt svenskt, och i vilket förhållande står den tänkta helheten till dagens heterogena blandning av kulturer och rumsliga referenser, inom och utom landet? Vilka åtgärder vidtas i det 21:a århundradet för att hitta en pedagogisk formel som kan bidra till att samhället uppfattas som en gemensam angelägenhet, och detta från fler utsiktspunkter än den fastställda normens?

Per Fransson:
Landskapet som lärobok. Regionalitet och medborgarfostran i Jämtland kring sekelskiftet 1900
Institutionen för humaniora, Mittuniversitetet
Disputation: 4 december 2010