Den grundmurade bilden av den svenska stugan är ett rött hus med vita knutar, eller i de fall husen målats med linolja, ett gult hus med vita knutar. Många som vill måla ett hus i gammal stil, eller som vill återställa sitt gamla hus i ett mer ursprungligt skick, får ofta rådet av experter att just välja färgkombinationen gul och vit. Men en ny avhandling visar att färgvariationerna var betydligt större än man trott – och att husen långt ifrån alltid var gula från början.

– De lokala skillnaderna var stora, exempelvis i Skåne, Blekinge och Öland som är de landskap jag har studerat, men förmodligen även i resten av landet, berättar Richard Kjellström, doktorand i bebyggelsevård vid Lunds Tekniska Högskola.

I sin avhandling har han tittat närmare på ett antal byar i södra Sverige med bebyggelse från 1800-talet. Efter att ha tagit stickprover av husfasaderna har han kunnat fastställa originalfärgerna med hjälp av ett mikroskop. Han har även kunnat göra sig en bild av exempelvis vem i byn som var tongivande och modets skiftningar genom åren.

– Byns prost hade många gånger en ledande och fostrande roll. Färgen på prästhuset fick snabbt många efterföljare i byn. Färgen var ett effektivt och ganska enkelt sätt att signalera både åtskillnad och tillhörighet och att visa att man hängde med, berättar han.

Richard Kjellström har inte studerat hus som målats med slamfärg, en målarfärg som ofta användes på obehandlad träpanel. Slamfärgen fick oftast en röd färg, vilket ligger i linje med vad man tror idag.

Däremot går hans resultat på tvärs inte bara mot uppfattningen att hus med hyvlad panel alltid ströks med gul linoljefärg. Han har också sett att putsad bebyggelse inte alltid kalkades vita, vilket många tror idag.

– På Söderslätt, mellan Trelleborg och Ystad, finns flera exempel på gårdar som från början varit målade i ljusgrönt, ljusrött och ljusgrått. Idag är dessa hus ofta vita eller gula. Men fattiga fiskehus har nästan alltid haft vitkalkade fasader. Pigment var dyrt, i synnerhet blått, och tillsätter man inget pigment blir ju kalkmålade hus vita, berättar han.

Rickard Kjellströms gissning är att de flesta hus började få sin vita färg kring tiden efter andra världskriget. Då rationaliserades mycket av jordbruksverksamheten och det ansågs förmodligen mer praktiskt med vitkalkade hus.

Han har även studerat gårdar på Öland där han sett att många av dem från början var strukna i tjära på svart timmer och med vita knutar och polykroma, alltså flerfärgade, dörrar. På många håll, inte bara på Öland, betraktades dörren som husets smycke. Men vid 1900-talets början blev det modernt att spika upp panel på husen. Panelen målades ljusgrön, grå eller ljusgul medan dörren och fönster- och dörromfattningen målades vit. Dörr och fönster målades gröna, röda eller blå. Den polykroma dörren försvann i och med detta.

Ett annat område han studerat är Kivik och andra kustsamhällen på Österlen.

– Själv trodde jag att den blåa färgen, som är ganska vanlig där, kom med badgästerna. Men den är betydligt äldre än så, konstaterar Richard Kjellström.
Fasadfärger på hus från 1800-talet är annars en ganska outforskad historia.

– Många vet hur man har exempelvis gör när man formar timmer på ursprungligt sätt, men när det kommer till husens, och byars, lokala färgsättning, finns plötsligt väldigt lite kunskap, också bland byggnadsvårdare och färghandlare, anser Richard Kjellström.

Enligt honom är 1700-talets byggnader betydligt mer studerade och omhuldade än 1800-talets, om det inte handlar om slott och herresäten.

– En tanke med min forskning är att dokumentera morgondagens kulturarv och bidra med ny kunskap till fackfolk och dagens husägare så att vi kan få ett levande kulturarv, så att byggnader och miljöer inte behöver skyddas när det är för sent, vilket annars ofta blir fallet, understryker Richard Kjellström.

Richard Kjellström:
Exterior Colours at Rural Dwellings in Southern Sweden during the 19th Century. To increase knowledge regarding local differentiations
Institutionen för Arkitektur och byggd miljö, Lunds Tekniska Högskola
Disputation: 12 februari 2010
Opponent: fil.dr Lars Jacob Hvinden-Haug, Norsk institutt for kulturminneforskning, Oslo