Anne Frank har fått ge ansikte åt förintelsen. Abraham Lincoln står som ansikte för Den amerikanska drömmen. Beethoven personifierar europeisk kultur. Strindberg representerar i hög grad svensk teater i utlandet, Astrid Lindgren svensk barnkultur.

Behovet av hjältar, kanon och biografier är större idag än kanske någonsin. Exempel på detta är skapandet av allt fler personmuseer. Dör en kulturpersonlighet idag så väcks nästan automatiskt frågan om ett museum runt personen. Varför har vårt samhälle ett så stort behov av personliga kanon, ikoner och hjältar? Och hur går det till när man skapar kanon och ikoner?

Personmuseer är en mycket stark manifestation av personlig kanon. Hur skapas den eftersträvansvärda identifikationen? Hur balanseras myt och verklighet? Vad är egentligen autentiskt i personmuseer?

Dessa frågor, med flera, tas upp av Stefan Bohman i sin nya bok Att sätta ansikte på samhällen. Han visar vilka kategorier av människor som får egna museer i Sverige, när museerna har kommit till liksom vilka drivkrafter som ligger bakom. Vi får också en förklaring till varför även misslyckade presidenter i USA får egna museer.

Stefan Bohman har en mångårig erfarenhet från museivärlden, som anställd på Nordiska museet, chef för Musikmuseet och som nuvarande chef för Strindbergmuseet. Han har bland annat varit medredaktör för Museer och kulturarv. En museivetenskaplig antologi.

Stefan Bohman:
Att sätta ansikte på samhällen. Om kanon och personmuseer
Carlsson Bokförlag
Utkom 2010