Hans Brask, biskop i Linköping 1513–1527, är ett välkänt namn i svensk historia. Han förknippas med den s.k. brasklappen och traditionellt har han betraktats som en listig person, som vände kappan efter vinden. I sin avhandling ser Per Stobaeus honom istället som en konsekvent kyrkoledare. Brask kämpade emot den utveckling som så småningom skulle leda fram till den protestantiska enhetsstaten Sverige.

Avhandlingen handlar om hans tankevärld sådan den framträder i hans brev och i hans handlande. Brask är en av de medeltida personer i Sverige som man kan komma närmast, eftersom så många brev och andra typer av källmaterial finns bevarade från honom. Genom Brask får man inblick i den dramatiska tid då Kalmarunionen upplöstes och reformationen inleddes.

Vid sidan av sitt uppdrag som andlig ledare var Brask även politiker och godsherre. Han intresserade sig för kanalbygge, boktryckning, mat, saltframställning, historiska urkunder och krönikor och en mängd andra ting. Detta skall inte ses som ett förvärldsligande i den meningen att han var så upptagen av de senare uppgifterna att de egentliga biskopsgöromålen sattes på undantag. Han utnyttjade hela bredden i den senmedeltida biskopsrollen. Han var doktor i kyrkorätt och kyrklig domare, men också själavårdare. Brask var allt i ett, och detta skiljer honom från en stor del av biskoparna i exempelvis Tyskland och Frankrike, där visitationer och kyrklig jurisdiktion i stor utsträckning hade delegerats till andra.

Brask försökte stärka den svenska kyrkans ledning så att denna kunde bli ett motvärn mot de nya lärorna som spreds av lutheraner på 1520-talet. Han ville inte att lekmän skulle diskutera teologi, men var fördenskull inte upplysningsfientlig, utan spred såväl uppbyggelselitteratur som riddarromaner till adelsmän och intresserade sig för skolundervisningen. Han var mycket skeptisk till att Bibeln spreds i översättning, men läste själv och citerade gärna Bibeln på latin. Kyrkans ledare skulle behålla tolkningsföreträdet. Detta hierarkiska och patriarkaliska tänkande präglade hans samhällssyn i stort. Brask såg ogärna att bönder deltog i politiken, men träffade ständigt bönder under sina visitationsresor, och i egenskap av domare och visitator agerade han tillsammans med bönder i sitt skydd av kyrkans egendom mot frälsemän.

Genom sina kunskaper i historia och politik var Brask en viktig rådgivare åt regenterna och deltog i riksrådsmötena. Hur kunde han samtidigt engagera sig så starkt för kyrkan och för riket? För honom rådde det ingen motsättning. Riket kunde bevara sin ära just genom att vara fast inlemmad i kristenheten. Det kristna var något universellt, men hotet mot den kristna religionen definierades ofta som utländskt och främmande: schismatiska ryssar, tyska lutheraner och tyranniska kungar, vilka förtryckte både kristendomen och fädernesriket. Brask eftersträvade ingen stark centralmakt i riket och knappast heller i den katolska kyrkan som helhet. Istället var det lagen, privilegiebreven och unionsavtalen som skulle upprätthålla ordningen i riket, unionen och kyrkan. Lagen avspeglade ett idealt tillstånd och hörde därför nära samman med teologin. Biskopen var uttolkare av lagen och den lydnad han krävde av sina underlydande kallade han helig.

Hans Brask kom på kollisionskurs med kung Gustav, vilket ledde till hans flykt från Sverige efter Västerås riksdag 1527. Han dog 1538 i ett kloster i Polen.

Per Stobaeus:
Hans Brask. En senmedeltida biskop och hans tankevärld
Historiska institutionen, Lunds universitet
Disputation: 13 december 2008
Fakultetsopponent: universitetslektor Thomas Småberg, Malmö högskola