Historiska studier om blinda kvinnors förhållanden är i stort sett obefintliga. Beatrice Christensen Skölds pedagogikhistoriska avhandling "Vi kan inte alla passa till hanverkare". Blinda kvinnors bildningsprocess 1879-1923 kan ses som ett pionjärarbete. Det övergripande syftet med avhandlingen är att bidra till kunskap om hur blinda kvinnor genom utbildning definieras och konstrueras som grupp.
Författaren menar att fördomar och föreställningar om funktionshinder är många både i dag och i förfluten tid; hit hör också marginaliseringen av dem som enligt det allmännas mening inte är normala. Hon visar att det finns källmaterial som rör blinda kvinnor, men att det många gånger är väl gömt. Framför allt de statliga blindskolornas arkiv har varit en utmärkt källa, när det gäller makthavarnas syn på de blinda kvinnorna. Däremot är källmaterial som direkt emanerar från blinda kvinnor en bristvara.
Christensen Sköld har valt att studera blinda kvinnors bildningsvägar 1879-1923, inte bara utbildningen utan själva bildningsprocessen. Bakgrunden till val av undersökningsperiod är att blindundervisningen separerades från Allmänna institutet för döfstumma och blinda år 1879 och året därpå blev ett eget institut. Slutåret, 1923, för studien har valts därför att de statliga inspektionerna av blinda då upphör.
Christensen Sköld menar att blindundervisningens utveckling kan ses som en långsam process. De idéer som uppstod i den samhälleliga förändringsprocessen upptogs också i blindpedagogiken, men blindskolorna tog till sig de nya pedagogiska idéerna flera år efter det att de inlemmats i skolorna för seende. Många av idéerna har fortfarande relevans, exempelvis tidigt ingripande i uppfostran.
De statliga blindskolorna kan ses som skolor för män, med målet att dessa skulle bli självförsörjande. I undervisningen fanns särskiljande mekanismer som bidrog till att göra den blinda kvinnan beroende av understöd. Synen på den blinda kvinnan skilde sig således inte mycket från den allmänna kvinnosynen. De skulle, som sina medsystrar, inte uppfostras till självständighet utan för att bli försörjda.
De privata hantverkskolorna för blinda kvinnor var bättre insatta i blinda kvinnors behov och gav därför en utbildning som gjorde att de kunde bli själv försörjande. De förestods också av personer med synskada och hade även synskadade lärare.
År 1923 fanns fortfarande inga alternativa utbildningar för blinda kvinnor. För detta krävdes anpassningar och pengar. Läroverken var stängda för alla kvinnor fram till 1928. För blinda var bristen på läromedel i punktskrift (Brailles blindskrift) dessutom ett hinder.
Pedagogiken var också ett medel för normalisering och integrering, men dessa begrepp hade en annan innebörd än de har idag. Normaliseringen låg i att inte ligga samhället till last. Självförsörjning var ledordet. Det gällde dock inte majoriteten av de blinda kvinnorna. De var fortfarande i behov av understöd då undersökningsperioden för avhandlingen var till ända.
Beatrice Christensen Sköld:
”Vi kan inte alla passa till hantverkare”. Blinda kvinnors bildningsprocess 1879-1923
Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet
Disputation: 1 juni 2010
Opponent: professor emerita Birgit Kirkebaek, Danmarks Paedagogiske Universitetsskole
