Resultatet i riksdagsvalet 1921 blev en stor besvikelse för många politiskt aktiva kvinnor. Man valde en ny strategi för att nå inflytande och agerade nu inom det befintliga politiska systemet. De fem första kvinnorna i riksdagen gjorde egentligen bara ett avsteg från den befintliga strukturen – de var kvinnor. De kom att både isoleras av och inordnas i de manligt präglade makt-strukturerna och hindrades att delta i riksdagens arbete på samma villkor som män. De fick arbeta hårdare och längre för sina uppdrag och ägnade sig åt så kallade kvinnofrågor.

Även om kvinnorna var begränsade av riksdagens könsordning lyckades några av dem rucka på de strukturella förhållandena. De bröt isoleringen genom att agera gemensamt över partigränserna, utvecklade kanaler för att verka för sina intressen och använde sig av varandra för att förankra sina förslag. Arbetet med kvinnofrågorna skänkte så småningom också legitimitet.

Sitt politiska genombrott i riksdagen fick kvinnorna först under efterkrigstiden. Då utökade de sina intresseområden och utmanade därmed den rådande könsstrukturen. Samtidigt införlivades de i riksdagens och riksdagsgruppernas arbete. De började dessutom samarbeta med män i allt högre grad. I slutet av 1960-talet blev kvinnorna alltmer integrerade i riksdagens utskott, kamrar och partigrupper. Genom hårt arbete och samverkan tog de sig in i tvåkammarriksdagens arbete.