En direktkanal mellan 1700-talets folk och riksdag

Gustaf Adolf Hjärne, svenskt riksråd 1761-1772, 1772-1789; Arvid Bernhard Horn af Ekebyholm, riksrådets kanslipresident 1710–1719 och 1720–1738); Anders Mattsson (Schrevelius), bondeståndets talman vid Sveriges riksdag 1778. Montage: Forskning.se

Folket kunde komma mycket närmre sina makthavare och representanter förr i tiden än i dag. Det visar en ny avhandling skriven av historikern Martin Almbjär, Umeå universitet. Almbjär visar hur riksdagen på 1700-talet tog emot tusentals så kallade suppliker, det vill säga överklaganden, förfrågningar, klagomål och förslag, från svenska undersåtar. Majoriteten av dessa antogs dessutom för vidare undersökning i riksdagen. Här pågick alltså en aktiv dialog mellan riksdagen och delar av folket.

– Trots att en stor del av befolkningen inte ens kunde drömma om att sitta i regeringen eller riksdagen på den här tiden, eller få påverka vilka som satt där, stod de genom supplikerna på sätt och vis mycket närmre riksdag och regering än dagens svenska medborgare.

– När till exempel den nuvarande demokratiutredningen föreslog att medborgare skulle få lägga motioner till riksdagen fick de till och med kritik, säger Martin Almbjär.

Att vända sig direkt till kronan eller sina representanter med en supplik var mycket vanligt. 1600- och 1700-talets myndigheter tog emot tiotusentals varje år. Trots detta har tidigare forskning inte studerat denna kommunikationsform och vilka grupper i samhället som nyttjade den.

– Jag har undersökt suppliker som lämnades till riksdagen under den så kallade frihetstiden, 1719–1772. De som utnyttjade kanalen var framför allt officerare, statliga ämbetsmän, borgare och bönder. De flesta suppliker rörde enskilda eller lokala frågor relaterade till deras tjänsteutövning, näringsutövning och försörjning.

Resultaten visar att fler i befolkningen deltog i det politiska samtalet på central nivå än vi tidigare trott. Till exempel skrev kvinnor suppliker till riksdagen fastän de absolut inte fick vara riksdagsrepresentanter. Den gryende medelklass som stod utanför den gamla ståndsriksdagen fanns även den rikligt representerad bland supplikskrivarna.

– Samtidigt ska inte supplikernas roll överskattas. Att skriva en supplik var en rättighet man inte gärna ville rucka på, men man begränsade möjligheterna och ökade kraven för att få ned antalet. Jag fann inte många suppliker från samhällets lägre skikt fastän de nog hade störst behov av att klaga. Det går att dra en parallell till dagens asylrätt som är närmast helig men bevisligen kan begränsas drastiskt.

– Dagens populister spelar på ett tomrum som bland annat lämnats av supplikerna. Det är till exempel olagligt att en regeringsmedlem lägger sig i enskilda ärenden, så kallat ministerstyre. Men, priset för denna ordning är en viss distans. Här finns en spänning mellan regelstyrdhet och närhet som mycket väl kan bli mer aktuell framöver.

Martin Almbjär:
The voice of the people? Supplications submitted to the Swedish Diet during the Age of Liberty, 1719-1772
Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet
Disputation: 2 september 2016