En studie av de svenska medeltida runinskrifterna

Även om den största delen av de svenska runinskrifterna ristades under vikingatiden utgjorde runorna ett levande skriftsystem under hela medeltiden. Runorna användes i olika miljöer, urbana som kyrkliga, och i texter av olika slag. Samtidigt skiljer sig det medeltida runbruket från det vikingatida på flera sätt. En stor förändring utgörs av spridningen av ett nytt språk, latinet, som vid sidan av fornsvenskan används i runinskrifter. Med latinet kom naturligtvis också det latinska alfabetet, som under flera sekler samexisterade med, påverkade och ibland blandades ihop med runorna.

Till introduktionen av latinet och av den latinska skriften har man kopplat flera förändringar som runskriften undergick efter vikingatiden. Somliga berör runornas utseende och andra ristarnas ortografi. Exempelvis utökades den vikingatida futharken, som ursprungligen bestod av 16 tecken, med flera runor vilket gjorde att språkljuden kunde realiseras och differentieras i skrift med större precision. Det är införandet och spridningen av sådana fenomen som står i fokus för denna avhandling, vars syfte är att undersöka runskriftsystemets utveckling i Sverige under medeltiden, att fastställa eventuella kronologiska mönster och att kartlägga lokala ristartraditioner.

I avhandlingen Skriftsystem i förändring behandlas för första gången det svenska medeltida runmaterialet som helhet. De använda runformerna har inventerats, deras bruk har kartlagts och använts för att dra slutsatser både om dåtidens talade språk och om skriftspråkets utveckling. Resultaten visar bland annat att runskriften utvecklades på olika sätt beroende på olika faktorer, inklusive inskrifternas datering och proveniens. Västergötland och särskilt området kring Falbygden har visat sig vara ett viktigt novationscentrum.

Flera av de medeltida novationerna infördes tidigast och användes mest konsekvent där. Många ”moderna”, det vill säga medeltida, företeelser har också konstaterats i Småland och Östergötland, även om de inskrifter, särskilt de östgötska, som uppvisar dessa fenomen verkar vara yngre än de västgötska, vilket tyder på att utvecklingen nådde dessa områden vid ett senare skede. Uppland tycks vara det landskap vars runtradition längst behöll sin vikingatida prägel, i och med att de medeltida novationerna antingen anammades senare än i andra områden eller aldrig riktigt etablerades.

Flera av de särdrag som kännetecknar den svenska medeltida runtraditionen verkar ha haft sin utgångspunkt i Östnorden. Många av de tidigaste beläggen förekommer nämligen på mynt som präglades i Lund, och det är möjligt att vissa novationer spreds därifrån till Småland och Västergötland. En möjlig förklaring till dessa landskaps särställning är en tätare koppling mellan ristarna, kyrkan och införandet av latinskriften, vilken kan ha bidragit till en mer dynamisk och innovationsbenägen skriftkultur.

Alessandro Palumbo:
Skriftsystem i förändring – en grafematisk och paleografisk studie av de svenska medeltida runinskrifterna
Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet
Disputation: 28 april 2018