Fångsamhället som inte skulle finnas

I avhandlingen Fångsamhället som inte skulle finnas. Överlevnad och anpassning i fängelse under åren 1890–1920 har Viktor Englund studerat det svenska fängelsesystemet utifrån ett fokus som sätter fången i centrum.

Avhandlingen handlar om vad fångarna kunde göra för att påverka och förändra sin tillvaro och vad dessa handlingar betydde för fängelsesystemets sätt att fungera. Under åren som undersöks tillämpades det så kallade Philadelphiasystemet i Sverige som hårdast. Systemet gick ut på att fångarna skulle vara totalt isolerade från varandra. Tanken var dels att de inte skulle skapa nya brottsliga kontakter och påverka varandra negativt, dels att de i isoleringen skulle tänka över sina gärningar och med hjälp av kristendomen reformeras.

Från och med 1893 skulle fångarna normalt sitta de tre första åren av sina straff i isolering. Nästan all tid spenderades i cellen. Det mest regelbundna undantaget var den dagliga promenaden, men även under denna upprätthölls isoleringen genom användandet av små specialdesignade promenadgårdar.

Den långvariga isoleringen i kombination med den överväldigande monotonin som straffet innebar ledde till ett stort psykiskt lidande hos fångarna där psykisk ohälsa var långt ifrån ovanligt.

Fångarna kunde dock göra förvånansvärt mycket för att påverka och förändra sin situation. Genom en mängd olika kommunikationssätt utnyttjade de systemets många brister för att komma i kontakt med varandra. Förbindelserna kunde vara tämligen regelbundna och upprätthållas under långa tider. De intagna använde en mängd olika tekniker där den mest avancerade var det så kallade knackspråket.

Det finns bevarade instruktioner som visar hur detta förmedlades mellan fångarna. Grunderna i kommunikationssättet var enkla: en knackning stod för ett a, två för ett b och så vidare. Men det fanns en mängd olika sätt att knacka på som gjorde att kommunikationen blev betydligt enklare och snabbare. Ett annat sätt som fångarna meddelade sig med varandra på var genom skrivna meddelanden. Dessa kunde förmedlas mellan celler med hjälp av exempelvis snören, placeras ut på olika ställen eller så kunde en gemensamhetsfånge övertalas att agera kurir. Det gick också att prata mellan cellfönstren, men risken var då stor att fångarna upptäcktes.

Betydelsen av att kunna upprätthålla förbindelser med andra fångar är svåröverskattad. Det var oerhört stor skillnad för fångar att kunna kommunicera relativt frekvent med andra intagna i jämfört med att vara totalt isolerad. Kontakterna fyllde en mängd viktiga funktioner såsom vänskap, humor, nyheter, sysselsättning, känslan av att inte vara helt ensam med mera.

Genom de här kontakterna blev systemet inte vad det var tänkt att vara, och här handlar det om ett system som användes på många håll i världen. De intagna hade lyckats skapa ett fångsamhälle som inte skulle finnas.

Utöver kommunikationen mellan ensamfångar studeras i avhandlingen också ämnen som smuggling, självskadebeteenden och hur tobaken blev en valuta och användes inom byteshandeln. I studien av dessa inslag i fängelselivet begränsar sig inte avhandlingen till fångar i isoleringen utan även gemensamhetsfångar undersöks.

Viktor Englund:
Fångsamhället som inte skulle finnas. Överlevnad och anpassning i fängelse under åren 1890–1920
Historiska institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 8 november 2019