Bruket av översvämningsmark längs Emån och Ätran 1500–1910

Under den agrara revolutionen skedde stora omvandlingar av det svenska kulturlandskapet. Inte minst 1800-talet var ett särskilt intensivt århundrade inte markerat av den förändrade användningen av jordbrukets våtmarker med utdikningar, sjösänkningar och reglering av vattendrag. Många våtmarker längs med åar och sjöar som tidigare använts till ängsmark blev nu upptagna till åkermark.

I sin avhandling När floden märkte marken. Om bruket av översvämningsmark längs med Emån och Ätran 1500–1910 undersöker kulturgeografen Oscar Jacobsson vid Stockholms universitet denna landskapsförändring längs med två vattendrag i södra Sverige. Avhandlingen undersöker specifikt översvämningsmarkens förändrade bruk utifrån de lokala jordbruksekonomiska kontexterna och ställer också frågan kring hur denna dramatiska omvandling speglar förändrade förhållanden mellan människan och miljön. Undersökningen, som baseras på historiskt kartmaterial och skriftliga källor från bland annat kyrkoarkiv, häradsrätter och länsstyrelserna, lyfter fram hur geografiska skillnader längs med Emån och Ätran har påverkat hanteringen av översvämningsmarken och dess roll i den agrara omvandlingen.

Översvämningsmarkerna i Sverige brukades till stor del till ängsmark från yngre järnålder fram till 1800-talet, där forskningen tidigare har pekat på översvämningarnas gödande effekt genom avlagrat sediment, inte minst från regelbundna vårfloder. Avhandlingen visar hur översvämningar har höjt höskördarna vid Emån, där vårfloderna varit både omfattande och långvariga, men att dessa översvämningsängar vid Ätran inte nämnvärt har skiljt sig åt från ängsmark i andra lägen vad gäller avkastning och vegetation. När översvämningsmarken upptogs till åkermark under 1800-talet var detta framförallt knuten till en intensifierad boskapsskötsel med ett behov av andra insådda fodertyper och ökad vattenkontroll. Detta var i sin tur starkt relaterat till jordbrukets globalisering under perioden. I många fall uppstod dock problem med svårhanterade vattenflöden eller sjunkande torvjordar.

Längs med Emån hade redan tidigare åkermark legat placerad på högre lägen i översvämningsmarken. Under 1700-talets gång ökade dessa åkerarealer och man införde även höstråg i dessa lägen, vilket är en spannmålssort som är särskilt tålig mot torka, men däremot mindre motståndskraftig mot översvämning. Flera översvämningar skedde under 16- och 1700-talen som orsakade stora problem för befolkningen. Vid Emån spelade därför också dessa aspekter in i försök till vattenåtgärder under det tidiga 1800-talet.

Avhandlingen visar att den lokala befolkningen längs med Emån, men också längs med Ätran, i begränsad grad uppfattade det omvandlade bruket av marken som en bidragande faktor till översvämningsproblem under perioden. I många fall beskyllde man istället kvarndammar, igenväxning eller trånga passager i vattendragen för de problematiska översvämningarna. Detta tolkas i avhandlingen som att människorna vid vattendragen hade svårt att förstå sambanden mellan orsak och verkan, och att det därför var svårt att formulera effektiva lösningar på mer långsiktiga problem så som översvämningar.

Bruket av marken var i huvudsak relaterat till kortsiktiga försörjningsbehov vilka i sin tur fylldes genom ett samspel mellan de lokala förhållandena och omvärlden. Marknadens kommersialisering under 1800-talet var därför en viktig orsak till att bruket av översvämningsmarken ändrades, och det fanns begränsade möjligheter att välja andra val för lokalbefolkningen. Det är först idag som vi börjar se konsekvenserna av våtmarksutdikningarna med problem så som övergödning, koldioxidutsläpp och minskad biologisk mångfald. Avhandlingen avslutar med att kort reflektera kring dessa problem ur ett historiskt perspektiv.

Oscar Jacobsson:
När floden märkte marken. Om bruket av översvämningsmark längs med Emån och Ätran 1500–1910
Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet
Disputation: 10 februari 2023