Fanns Sverige på 1000-talet?

På 1000-talet existerade inget ”Svearike”. Vid denna tid rådde det heterarki i Skandinavien, d.v.s. maktförhållandena växlade ständigt. Det är den tes som Carl Löfving argumenterar för i sin avhandling i arkeologi.

Det innebär att det på 1000-talet ännu inte fanns några tidiga former av de tre medeltida skandinaviska rikena. Detta är vad som kan förväntas, eftersom bestående administration och styrning är beroende av en förvaltningsapparat med goda kunskaper, och det kunde endast kyrkan tillhandahålla. Det går heller inte att utpeka någon viss plats som ”vagga” för det svenska riket. Däremot kom kristendomen först till Västergötland och övriga delar av Gothia. Detta område stod under inflytande av danska kungar och inte från någon ”Sveakung” från Uppsala.

Det var alltså danska kungar som hade det största inflytandet i Skandinavien under denna tid. Övriga kungar och hövdingar i Norge, Götaland och delar av Mälarområdet var, på ett eller annat sätt, under perioden 980-1035 beroende av de danska kungarna Harald Blåtand och Sven Tveskägg samt den dansk/engelske kungen Knut den store. Tyska kejsare hade i sin tur anspråk på överhöghet över Harald och hans efterföljare. Kejsarna ansåg sig även ha överhöghet över ärkestiftet Hamburg/Bremen och detta hade anspråk på att styra den kyrkliga organisationen av Skandinavien. Det förekom alltså en mängd överlappande anspråk på överhöghet.

Kungar och hövdingar styrde inte territorier utan det var istället personliga band som höll samman systemet. Begreppet Gothia används för ett sådant område som bestod av centrala delar av de nutida Götalandskapen och leden därifrån till nordvästra Mälarområdet. Att Gothia anses omfatta även denna del av Mälarområdet beror på att det finns ett antal stödjepunkter med ortnamnet Tegneby längs östra Skagerrakkusten och längs leden från Vättern till Mälarområdet och vidare till Finska viken. Dessa tegnebyar tillskrivs Harald Blåtand bl a genom fynd av smycken av hög klass. Haralds ombud – tegnarna – bodde i tegnebyarna och de kontrollerade sin del av leden från Hedeby genom Gothia till nordvästra Mälarområdet och till Finska viken. Tegnebyarna var ungefär samtidiga med de danska och skånska s k trelleborgarna, d.v.s. slutet av 900-talet. Borgarna var Haralds brohuvuden när han skaffade sig kontroll över Danmark.

År 1016 hade vikingar ledda av danskarna Sven Tveskägg och Knut den store erövrat England. Runstenar med titlarna ”harda godan thegn” respektive ”dræng” förekommer i Götalandskapen, Skåne och på Jylland. Stenarna har rests över medlemmar i Knut den stores ”thingalid”, d.v.s. hans livvakt, i England. Något ”Svearike” skymtar inte i källorna under denna tidsperiod. Tvärtom har vikingar från Mälarlandskapen deltagit i den danska erövringen och skröt med detta på runstenar hemma i Mälarlandskapen.

Det vikingatida fursteidealet var att kungen i strid och kamp skulle erövra egendom och besegra motståndare och då förse korp och varg med föda i form av nedlagda fiender. Denna ideologi var inte förenlig med bestående stora riken eftersom kungar och hövdingar ständigt låg i strid i växlade grupperingar. Det medeltida fursteidealet – som det i teorin framställdes – var att kungen skulle verka för kristna ideal med frid på jorden. Den kyrkliga organisationen bestod oavsett vem som innehade ett visst ämbete. När den väl fullbordats med de nordiska ärkestiften under 1100-talet kunde kungarna i Skandinavien i samverkan med kyrkan börja utöva mera varaktig kontroll över sina områden.

Carl Löfving:
Gothia som dansk/engelskt skattland. Ett exempel på heterarki omkring år 1000
Institutionen för arkeologi, Göteborgs universitet
Disputation: 18 maj 2001
Opponent: føresteamanuensis Dagfinn Skre, Oslo universitet