Forskning visar kvinnoorganisationers inflytande på politiken

Fotograf: Cecilia Hedström

Kampen för kvinnors rättigheter i Skandinavien har studerats i ett forskningsprojekt som nu presenteras i en bok. Den visar att kvinnoorganisationers kamp historiskt sett har varit betydelsefull för framväxten av kvinnors rättigheter – men att denna kamp också bidragit till att upprätthålla hierarkier mellan grupper av kvinnor.

Hur sker förhandlingar mellan feminister som kämpar för kvinnors rättigheter och politiker som sätter den regeringspolitiska agendan? Hur sker egentligen politisk förändring? Det är frågor som undersöks i den nyugivna boken Equality Struggles. Women’s Movements, Neoliberal Markets and State Political Agendas in Scandinavia.

Boken presenterar slutsatser från ett forskningsprojekt där Mia Liinason, docent och universitetslektor i genusvetenskap vid Göteborgs universitet, har studerat kampen för kvinnors rättigheter genom en analys av tre av de största och mest inflytelserika kvinnoorganisationerna i Skandinavien.

Med etnografiskt fältarbete har Mia Liinason följt kvinnoorganisationerna under två år, pratat med medlemmar och observerat vardagspraktiker som beslutsfattande, kampanjer, projekt, möten och målsättningar.

Genom analyser av arkivmaterial från kampen för kvinnors rösträtt, 1930-talets debatt om familj och reproduktion, samt 1960-talets debatt om jämställdhet innehåller boken också en historisk tillbakablick på kampen för kvinnors rättigheter i Skandinavien.

– Kampen för kvinnors rättigheter präglas av samma oförutsägbarhet som karaktäriserar all form av politisk förändring. Studien visar på vikten av att ta hänsyn till den historiska och geopolitiska kontext där kvinnors krav på rättigheter har vuxit fram, säger Mia Liinason.

I sin bok visar Mia Liinason att kampen för kvinnors rättigheter präglas av en dubbelhet eftersom kvinnoorganisationer både utnyttjar och ifrågasätter existerande sociala normer och värden omkring femininitet, maskulinitet, genus, etnicitet/ras, sexualitet och nationalitet.

– Kvinnokampen har bidragit till att upprätthålla hierarkier mellan grupper av kvinnor eftersom dess förespråkare har tenderat att utnyttja rådande sociala normer och värden för att få genomslag på en bredare social arena.

Boken argumenterar emot idén om staten som hierarkiskt överordnad civilsamhällesaktörer, och visar att relationen mellan kvinnoorganisationer och staten snarare bör beskrivas som ett spänningsförhållande, präglat av såväl samarbete som konflikt. En av de slutsatser som dras i boken är att kvinnoorganisationer har stor påverkan på definitionen av hur kvinnors rättigheter ska omsättas i praktiken.

– Därför är en central fråga inte om kvinnoorganisationer ska samarbeta med staten, utan hur, säger Mia Liinason.

Det finns dock en risk att kvinnoorganisationerna anpassar sig efter regeringens och nationens önskemål och behov, snarare än tvärtom, eftersom det bland de stora kvinnoorganisationerna i Skandinavien finns en stark identifikation med staten och en nationellt förankrad tillhörighet, menar hon.