I början av 1700-talet arbetade cirka 95 procent av Sveriges yrkesaktiva befolkning med jorden i någon form. De var i huvudsak bönder och fördelades administrativt i tre olika grupper efter sin skattemässiga (kamerala) relation till den jord de brukade – skatte-, krono- och frälsebönder. Skattejorden var en enskild bondes egendom och kunde gå i arv och försäljas, medan frälsebonden brukade jord som ägdes av en adelsman och i princip var fri från skatt till staten.

I sin avhandling i historia studerar Göran Samuelsson om dessa skillnader i jordens skattemässiga karaktär och därmed samman-hängande status fick återverkningar på den enskilde bondens vardagsvillkor. Påverkades familjebildningen? Kan man se skillnader i böndernas intresse och engagemang att utöka och förkovra den brukade jorden? Kunde bondens relation till jorden påverka möjligheterna att skapa sig en förmögenhet?

I avhandlingen framträder en frälsebonde som hade stora hushåll och gårdar där han under långa tider levde tillsammans med sin
föräldragenerationen och även vuxna syskon. Gården han brukade hade han ofta övertagit av sin far eller svärfar. I studiens demografiska delar framgår det också att levnads-förhållandena förändras över tid, bland annat förkortas levnads-längden drastiskt över tid för frälsebonden, därtill minskar barnafödandet i bondefamiljerna under 1800-talets första hälft, vilket kontrasterar kraftigt mot de förhållande som karakteriserade stora delar av 1700-talet.

Det framgår också tydligt att frälsebonden idogt arbetade för att
förvalta ”sin” gård så länge de socioekonomiska ramarna inte
förändrades. I och med en ökad marknadsintegrering efter Napoleonkrigets slut, tillsammans med fysiokratiska idéer och franska revolutionens tankegods om jämlikhet, broderskap och frihet fick de övre samhällsklassernas yngre generation kanske för första gången i historien argument för att själva bedriva jordbruk. I och med detta ändrades förhållandena drastiskt för frälsebondegruppen. Under 1800-talets första decennier blir det uppenbart att den underliggande maktrelationen realiseras och att bonden över en natt kunde förvandlas till statare.

Studien visar dock med önskvärd tydlighet att den stora gruppen av svenska bönder som gick under beteckningen frälsebönder inte skötte sina gårdar sämre än skattebönderna och att de fram till tidpunkten för sitt uttåg ur den svenska agrara historien var väl så måna om att förkovra sin jord, att skapa tillväxt och en förmögenhet som sina kamerala kolleger, skattebönderna.