Framväxten av tillfälliga utställningar på Nationalmuseum
I en ny avhandling i museologi vid Umeå universitet undersöker Eva-Lena Bergström framväxten av tillfälliga utställningar på Nationalmuseum under perioden 1866–1966. Ur ett museologiskt och diskursanalytiskt perspektiv utforskas sambanden mellan utställningspraktikens framväxt och de omvandlingar som sker inom konstvetenskapen och samhället under den andra hälften av 1800-talet och under 1900-talets första hälft. Tillfälliga utställningar var ett fenomen som dök upp på konstmuseerna under 1800-talets slut som del av en mer publiktillvänd diskurs och i dag betraktas de som en integrerad del av museiverksamheten. Men så har det inte alltid varit. Avhandlingen intresserar sig särskilt för de tillfälliga utställningarnas föränderlighet, sociala och vetenskapliga sammanhang, deras vidare position i det svenska konstlivet och i en internationell museikontext.
En första allmän iakttagelse är att de tillfälliga utställningarna har haft en stark koppling till museets samlingar. Redan under 1800-talets andra hälft ordnades utställningar ur de egna samlingarna, eller som komplement till dessa. Det kan tyckas som en självklarhet och det är det också på sätt och vis. Eva-Lena Bergström visar att relationen mellan den tillfälliga utställningen och den permanenta samlingen, den så kallade skådesamlingen, har varit, och fortfarande är, ett laddat och komplicerat förhållande. Hon konstaterar att spänningen har handlat om den permanenta samlingens och de tillfälliga utställningarnas status i museet. De har haft olika mål och syften, men varit i ständigt beroende. Förhållandet skulle alltså kunna beskrivas som en dynamik. Denna dynamik anser författaren vara ett uttryck för det fenomen som i avhandlingen benämns det museala dilemmat, det vill säga museets komplexa och ofta motstridiga uppdrag att både vara en vetenskaplig och en publikt inriktad institution.
Avhandlingen visar också att de tillfälliga utställningarna har motiverats och gestaltats i respektive historiska kontext och i förhållande till de konsthistoriska, publika och nationella ideal som varit rådande. Under perioden 1866–1913 var nationalismen och idén om en nationell konst framträdande aspekter. Under den nästföljande perioden 1914–1939 var visserligen de nationella idealen fortfarande mycket tongivande, men det nationella kom till uttryck på andra sätt än de tidigare gjort. Det var snarare i förhållande till museets samhällsroll som utställningspraktiken då utvecklades. Under krigsåren på 1940-talet inleddes en expansiv och nydanande tid. Då ordnades flera stora utställningar i museibyggnaden med avsikt att skildra övergripande konsthistoriska skeenden. Det konsthistoriska perspektivet blir således avhandlingens avslutande tidsperiods, 1939–1966, signum och banar väg för etableringen av en konstmuseal utställningsform – en konstmuseispecifik utställningspraktik.
I det avslutande kapitlet ägnas de kvinnliga konstnärerna ett särskilt avsnitt. Resultatet är delvis överraskande. Under perioden 1940–1950 visades hela sex monografiska minnesutställningar över kvinnliga konstnärer. Kvinnornas ökade synlighet under 1940-talet får betraktas som en parentes. Någon liknande satsning har sedan inte förekommit i museets utställningshistoria. Varför ordnas dessa utställningar under 1940-talet? En förklaring är naturligtvis det fokus på tillfälliga utställningar som då kännetecknade verksamheten i det evakuerade museet. Under denna period ordnades många fler utställningar än vad som tidigare varit möjligt, däribland minnesutställningar. Det var i denna form de flesta av de kvinnliga konstnärerna presenterades. Flera av dem var också relativt välbekanta för en bredare publik som exempelvis Fanny Brate, Märta Måås-Fjetterström, Sigrid Hjertén och Berthe Morisot. I ett vidare perspektiv kan dessa satsningar troligtvis även relateras till kvinnornas intåg på arbetsmarknaden.
Avhandlingens tidsmässiga inramning avslutas 1966 men Bergström anser att resultaten kan relateras till vår egen tid. Tendensen i dag är att museerna arrangerar samlingarna enligt liknande principer som tillfälliga utställningar. Den konsthistoriska kronologins narrativ tematiseras och öppnar för andra, exempelvis sociala och genusteoretiska, perspektiv på konsten. Effekten av denna utveckling blir att kategorierna tillfälliga utställningar och permanenta samlingar smälter samman. Därför förefaller också begreppet tillfällig utställning otidsenligt, mer relevant ter sig begreppet specialutställning. Istället för fokus på den tidsmässiga dimensionen, på inlånade föremål (låneutställning) refererar special till ett innehåll. Det menar Bergström vara mer i samklang med vår tids museivisioner – att vara överskridande och öppna. Museerna är arenor för mångfald och nya perspektiv.
Eva-Lena Bergström:
Nationalmuseum i offentlighetens ljus. Framväxten av tillfälliga utställningar 1866–1966
Institutionen för kultur- och medievetenskaper, Umeå universitet
Disputation: 26 april 2018
