Visst har väl Sverige alltid varit Sverige? Och visst befriade väl Gustav Vasa Sverige från danskarna och gav Kalmarunionen dödsstöten 1523? Nej, enligt Harald Gustafsson kan sådana gamla "sanningar" inte längre upprätthållas. Han vill utifrån ett statsbildningsperspektiv ge en alternativ bild av unionens upplösning. Historien har alltför länge skrivits med nationella skygglappar.

Kalmarunionen, eller "den kärliga bebindelsen", var ett fullt möjligt statsalternativ ännu omkring år 1520. När Gustav Vasa började sitt uppror var det ännu ingen som visste att unionen skulle spricka, och ännu mindre någon som kunde gissa hur många och vilka delar den skulle spricka i. De två upprorsregimerna försökte raka åt sig så mycket som möjligt av ruinerna efter unionen. Gustav Vasas vilja att "befria" sträckte sig ibland långt ut över Sveriges gamla gränser. Särskilt Norge blev för lång tid framåt något av ett stridsäpple. Först efter en lång serie kriser stod det vid slutet av 1530-talet klart att de tre gamla rikena hade avlösts av två nya furstestater, Sverige och Danmark-Norge.

Det centrala i denna bok är inte den i sig högdramatiska berättelsen om dessa kriser. Det är studien av politisk kultur och politiska identiteter och deras roll i statsbildningen. Visst talade 1500-talets människor om sig som "svenskar" eller "danskar", men vad menade de med det? Var det viktigare att vara svensk än att vara kristen, bonde, man eller hälsing? Vilken roll spelade sådana identiteter före nationalismens tid? Även människors föreställningar om sig själva och samhället får sin belysning.

Det viktigt att minnas att historien är full av vägskäl. Mycket kunde ha gått annorlunda.

Harald Gustafsson:
Gamla riken, nya stater. Statsbildning, politisk kultur och identitet under Kalmarunionens upplösningsskede 1512-1541
Bokförlaget Atlantis
381 sidor, inbunden.
Utkom 2000.