Helgonkult levde kvar långt efter reformationen

Föreställningar om att det gudomliga kunde manifestera sig i det materiella levde kvar lång tid efter reformationen i Sverige – i vissa fall i mer än 200 år. Många kyrkliga skulpturer fortsatte att betraktas som mirakulösa och det offrades och restes kors vid de heliga källorna. Det visar en avhandling i historia vid Göteborgs universitet.

Föremål och platser som förknippades med helgonen var oerhört viktiga under senmedeltiden men i samband med reformationen under 1500-talet ifrågasattes helgonkulten och om det gudomliga alls kunde manifestera sig i den materiella världen.

I vissa områden som kom att präglas av den reformerta traditionen, exempelvis England, förstördes därför alla föremål som ansågs uppmuntra till avgudadyrkan. Den lutherska kyrkan i Sverige valde däremot att behålla många av föremålen, men kyrkoledningen försökte att förändra hur människor interagerade med dem.

– Det var till exempel inte längre tillåtet att knäfalla framför skulpturen av kyrkans skyddshelgon, eller att lämna offergåvor på Mariaaltaret. På samma sätt ansåg kyrkan nu att sakrala punkter ute i landskapet var uttryck för vidskepelse: Vägkorsen skulle rivas och det ansågs hedniskt att sätta sin tro till heliga källor, säger avhandlingens författare Terese Zachrisson.

Hon visar att trots kyrkoledningens försök att förändra synen på föremålen så levde tron på att en helig energi kunde förmedlas genom det materiella kvar länge i det folkliga fromhetslivet.

– Särskilt vanligt var det att tro att vissa föremål, genom sin association med det gudomliga, kunde bota sjukdomar.

I avhandlingen har hon undersökt förekomsten av och förhållningssättet mot den materiella heligheten i både kyrkorummet och i landskapet utanför det. Materialet har bestått av visitationshandlingar, inventarieförteckningar och tidigmoderna antikvarisk-topografiska verk.

– Resultaten visar att föreställningar om att det gudomliga kunde manifestera sig i det materiella överlevde reformationen under mycket lång tid.

Även efter reformationen ansågs helgonen kunna hjälpa människorna i svåra situationer, men de tycks sällan ha åkallats i rent andliga syften. Ett särskilt väldokumenterat exempel är S:t Olofs-kulten på Österlen, där människor under hela 1700-talet beströk sig med den mirakulösa S:t Olofs-bildens yxa, för att bli botade från sina krämpor. I den närbelägna S:t Olofs-källan offrades det pengar och matvaror i hopp om en god skörd.

– Tidigare forskning har gärna betraktat sådana ritualer som något som haft sin grund i kvardröjande ”hedniska” föreställningar, men det är viktigt att betona att de människor som ägnade sig åt detta såg det som ett uttryck för kristen tro. Det var till exempel mycket viktigt att bestrykningen med yxan ackompanjerades av innerliga böner och en skänk till kyrkan, säger Terese Zachrisson.

Under 1700-talet blev motståndet mot allmogens ”vidskepelse” allt starkare från prästerligt håll. En studie av protokoll visar att den kyrkliga eliten ännu i högsta grad oroades av närvaron av helgonskulpturer. Särskilt skulpturer och altartavlor som avbildade jungfru Maria dömdes ut och skulle avlägsnas från kyrkorummet eftersom de ansågs uppmuntra allmogens vidskepelse.

– Att kyrkliga skulpturer försvann från kyrkorummen under 1700-talet har tidigare förklarats med ändrade stilideal och ett ökat krav på utrymme, men utifrån de undersökta protokollen framgår det tydligt att det var rädslan för vidskepelse som var huvudskälet, säger Terese Zachrisson.

Terese Zachrisson:
Mellan fromhet och vidskepelse. Materialitet och religiositet i det efterreformatoriska Sverige
Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet
Disputation: 8 september 2017