Brukspatronen bakom unionsupplösningen

Unionsupplösningen med Norge var inte alls så okomplicerad som man velat göra den till. Tvärtom var risken för krigshandlingar påtaglig vid åtminstone tre tillfällen under överläggningarna i Karlstad 1905. Detta framgår av en doktorsavhandling av historikern Bo G .

Bo G Halls avhandling är en biografi över Sveriges chefsförhandlare, statsministern och brukspatronen Christian Lundeberg. Länge var denne symbolen för “storsvenskarna” som motsatte sig alla norska frigörelseförsök. 1905 hade dock Lundeberg övertygats om att unionen inte längre var värd att bevara och ledde därför det svenska uttåget.

– Denna övertygelse liksom den förtroendefulla relation han uppnådde med sin norska motpart Christian Michelsen var avgörande för konfliktens fredliga utgång, säger Hall.

I båda länder fanns starka grupperingar som ville använda militära maktmedel. På ömse sidor gränsen samlades truppstyrkor, beredda att gå till anfall om ordern kommit. Hall påpekar att forskarna ofta bortsett från den sjömilitära kraftmätningen i farvatten söder om Oslofjorden. Där hade Sverige under de kritiska dagarna dragit samman en imponerande eskader om fyrtiotvå örlogsfartyg, bland annat rader av pansarskepp och en ubåt.

– Mycket av Lundebergs agerande kan föras tillbaka till hans bakgrund som pliktmedveten brukspatron vid det familjeägda järnbruket i Forsbacka. Det paternalistiska synsätt han lärt sig där innebar mycket både av ansvars- och hänsynstagande, även om allt givetvis skedde på hans villkor. Ändå finns klara paralleller mellan den dåtida bruksmiljön och dagens folkhemsmodell, säger Hall.

Som politiker var Lundeberg den ledande gestalten i första kammaren under årtiondena kring 1900. Utöver den fredliga unionsupplösningen gav hans agerande en rad bestående resultat, såsom skapandet av Moderata samlingspartiets direkta föregångare Allmänna Valmansförbundet, inrättandet av den allmänna värnplikten, bevarandet av de norrländska malmfälten under svensk ägo samt införandet av proportionella systemet vid riksdagsval.

– Numera är Lundeberg närmast helt bortglömd, som synes aningen orättvist. Men detta beror sannolikt på att han länge bekämpade den allmänna rösträtten och parlamentarismen liksom olika former av facklig organisering. Härigenom har han kommit att ses som en av historiens förlorare och mindre värd att ihågkomma. Det vore mera korrekt att se honom som en typisk produkt av sin tid, säger Hall.

Under en stor del av efterkrigstiden har biografigenren inte stått högt i kurs bland svenska fackhistoriker. Avhandlingen inleds därför med en genomgång av de diskussioner som förts om dessa. Hall drar slutsatsen att tiden nu är mogen för biografin att komma in från kylan och sätter även upp sex kriterier att följa vid bedömningar av en biografis vetenskapliga halt.

Bo G Hall:
Perspektiv på Patron. Bruksägaren och statsministern Christian Lundeberg (1842-1911)
Historiska institutionen, Uppsala universitet
Disputation: 19 mars 2010
Opponent: professor Torbjörn Nilsson, Södertörns högskola