Helvetet blev värre och värre

För att påminna församlingen om det kollektiva straff som kunde vänta dem på domens dag, pryddes taken i svenska kyrkor under 1700-talet med helvetesskildringar – ofta bildade den egna kyrkan med sin kyrkogård bakgrund. Ju senare under seklet målningarna är utförda, desto större fasor och mer bestialiska djävlar föreställer de. Dessa extrema helvetesmålningar ser Maud Färnström, konsthistoriker vid Lunds universitet, som ortodoxa prästers krampaktiga försök att behålla greppet över själarna.

– Men målarna själva verkar ofta moraliskt distanserade, säger hon till tidningen Vetskap. De som målade helveten under första delen av seklet hyste däremot en uppriktig önskan att frambära ett budskap inför församlingen och Gud. De visste att de hade ett farligt uppdrag – att gestalta djävulen kunde få till följd att han frammanades – och deras målningar präglas av en helt annan försiktighet. För de senare målarna verkar helvetesmotivet ha mist sin magiska fara. De var mer intresserad av att göra ett vackert måleri. Man kan många gånger ana att de njöt av att framställa hemskheterna.

Orsaken till förändringen var att tvivlet brutit in över människornas sinnen i denna upplysningens tid vid 1700-talets slut. Kyrkan hade fått problem med sin trovärdighet. Till slut förändrades världsbilden så radikalt att föreställningarna om helvetet miste sin kraft.

När 1800-talet randades vitkalkades de flesta kyrkornas innertak. Helvetet förvisades från kyrkans värld. Men i västsvenska kyrkor finns ovanligt många helveten kvar, och det är dessa som Maud Färnström har studerat i sitt avhandlingsarbete.

Maud Färnström:
Himlens fröjd eller helvetets fasa
Institutionen för konst- och musikvetenskap, Lunds universitet
Disputation: 18 maj 2001
Opponent: universitetslektor amanuensis Lena Liepe, Tromsö