Sverige betraktas idag som ett av världens mest jämställda länder. Men trots den jämställdhetspolitiska ambitionen som introducerades på 1970-talet, att samhället ska understödja mödrars och fäders lika fördelning av förvärvsarbete och omsorg om barn, så väljer kvinnor, i större utsträckning än män, att anpassa omfattningen av det egna förvärvsarbetet till barnen.

I en ny avhandling i ämnet historia från Linnéuniversitet, undersöker Zara Bersbo formandet av den politik som föregick det jämställdhetspolitiska arbete som inleddes i Sverige i början av 1970-talet. Bersbo riktar särskilt intresse mot att blottlägga de värderingar och självklara antaganden om kön, klass och civilstånd som erkännanden av kvinnors utökade rättigheter och ekonomiska och sociala förmåner grundades i under åren 1921-1971 och hur dessa påverkade kvinnors möjlighet att nå ekonomiskt oberoende.

I avhandlingen analyseras tre statligt initierade utredningar vilka i tidigare forskning diskuterats som betydelsefulla för utvecklingen av svenska kvinnors emancipation: revisionsarbetet med giftermålsbalken som lagstadgades 1921 där gifta kvinnor bl.a. erkändes myndiga, rätt att äga och rätt att förvärvsarbeta utan mannens tillstånd; kvinnoarbetskommitténs undersökning av gifta kvinnors förvärvsarbete 1938 som politiskt kom att understödja idén om den förvärvsarbetande modern, samt propositionen som låg till grund för att Sverige lämnade principen om sambeskattning 1971 till förmån för individuell/särbeskattning, en förändring som beskrivits som helt avgörande för att ”hemmafruar” inte längre var ekonomiskt möjliga.

Bersbos studie visar att de rättigheter och välfärdsförmåner som följde på de olika utredningarna inte var följder av reform- och kvinnovänlig politik i största allmänhet, utan grundade i liberal styrningsrationalitet. Specifika kategorier av kvinnors beteenden pekades i de olika utredningarna ut som bidragande orsak till större samhällsproblem: till exempel dalande giftermålsfrekvens, minskad nativitet samt att de hindrade arbetet med att nå jämlikhet i samhället. Genom utvidgade rättigheter och andra välfärdsförmåner skulle framförallt dessa ”problematiska” kvinnor styras till rätt och önskvärt beteende. Så genom att forma revisionsarbetet med giftermålsbalken 1921 till en fråga om att höja kvinnors benägenhet att ingå äktenskap, kvinnoarbetskommitténs betänkande 1938 till en befolkningsfråga och genom att framställa införandet av särbeskattning 1970 till en fråga om arbetsmarknadspolitik och klassutjämning, formades och omformades kvinnors ekonomiska positioner inom familjen och i samhället i stort genom de lösningar som föreslogs. Men på så vis underordnades kvinnors rätt till ekonomiskt oberoende högre mål − att genom rättigheterna, för samhällets bästa, styras till att gifta sig, föda fler barn för att senare förvärvsarbeta i större utsträckning än tidigare.

Studien visar hur statliga utredningar fungerade som plattformar där olika värderingar och självklara antaganden om hur kvinnor, ur ekonomiskt hänseende, borde vara, välja och agera med hänsyn till klass och civilstånd kom samman och påverkade de slutgiltiga förslagen. På så vis kom svenska kvinnor generellt, genom samhällets understöd, att styras till olika ekonomiska beteenden och praktiker än män, men även till olika beteenden mellan olika kategorier kvinnor. Förslagen på samhälleliga åtgärder hänsyftande att ”hjälpa” kvinnor blev därför motsägelsefulla. Samtidigt som de utvidgade vissa kvinnors möjligheter att nå ekonomiskt oberoende begränsade de andras.

Zara Bersbo:
“Rätt för kvinnan att blifva människa – fullt och helt”. Svenska kvinnors ekonomiska medborgarskap 1921-1971
Institutionen för kulturvetenskaper, Linnéuniversitetet
Disputation: 27 januari 2012
Opponent: professor Gro Hageman, Oslo Universitet, Norge