Judar i det svenska folkhemmet

Strax efter andra världskriget bestod den judiska befolkningen i Sverige av cirka 13 000 personer. Det var mindre än en procent av landets dåvarande befolkning, men för den judiska befolkningen i Sverige var det en ökning med 65 procent jämfört med tiden före andra världskriget. Denna studie handlar om vilka historiska händelser som betonats hos den svenska judiska befolkningen under efterkrigstiden.

Andra världskriget var över och Sverige hade råd och rum att genomföra de visioner som formulerades under 1930-talet. Det var på femtiotalet som det gamla och det nya samhället möttes men vems version av det förflutna var det som räknades? Enligt vilka kriterier valdes de minnen som skulle få ta plats i historien? Av central betydelse i studien är utgångspunkten att urvalsprocesser är ideologiskt styrda.

Det grundläggande källmaterialet är Judisk krönika, en tidskrift som startade 1932 för att sprida judisk bildning, ivra för självmedvetande och skingra den icke-judiska omvärldens fördomar och felaktiga föreställningar. Eftersom Judisk krönika under 1950-talet intog en särställning som den svenska sionismens officiella publicistiska kanal för den politiska och allmänjudiska kulturkampen inte bara bland femtiotalets massmedier utan överhuvudtaget i en modern svensk judisk tradition, är det troligt att debatterna, som åtföljde statens upprättande, under dess första tioårsperiod kom till uttryck i tidskriften. Judisk krönika betonade att vissa personer och händelser är av större vikt än andra genom att skriva om dem.

Staten Israels grundande blir begynnelsen och jag avslutar ett årtionde fram i tiden. Från år 1948 till och med år 1958 utkommer Judisk krönika som minst med tio och som mest med tjugofem (år 1949) nummer per år. Detta innebär att man genom tidskriften, i stort sett månad för månad, kan studera hur judiskt liv gestaltas i ett sionistiskt organ. Judisk historia och minne är i Judisk krönika berättelsen om en sedan tidigare existerande judisk nation med en särskild identitet men också ursprunget och utvecklingen av nationen Israel. Detta minne omfattade även historiska berättelser och vetenskapliga representationer av israeliskt samhälle och kultur. Men att skriva judisk historia på sionistiskt vis krävde inte bara en allmän omtolkning av dess stora linjer utan också strategisk tystnad på många punkter.

Den viktigaste förutsättningen för det minne som Judisk krönika betonade var att åminnelsens symbolik mer eller mindre var i harmoni med statens Israels nationella program. För att kunna vända blad gentemot det förgångna definierades inte den kollektiva identiteten i förhållande till döden, till Förintelsen. Man identifierade sig i förhållande till livet och ett gemensamt projekt för framtiden. Hela den dynamik som den allmänna sekulariseringen av samhället genomgick satte tydliga spår i de upprepade debatter på 1950-talet som ifrågasatte gamla dogmer, traditioner och auktoriteter. Argumenten förankrades i det svenska samhällets förståelse av begrepp som demokrati, frihet och socialt framåtskridande.

Den framåtanda och bild av frivillig kamp som svensk sionism (och Judisk krönika) huvudsakligen förmedlade appellerade i det svenska folkhemmets drömmar om gemenskap, jämlikhet och välstånd. Pionjärernas arbete och det goda samhället rimmade väl med svensk socialdemokratisk ansträngning att överbrygga de klassklyftor som ännu fanns i dåtidens Sverige. Genom att inkludera skildringen i en svensk politisk och kulturell sfär blev Israels sak på sätt och vis även Sveriges. Sade man ja till det svenska samhället sade man också ja till det israeliska.

Karin Sjögren:
Judar i det svenska folkhemmet. Minne och identitet i Judisk krönika 1948–1958
Teologiska institutionen, Lunds universitet
Disputation: 7 december 2001
Fakultetsopponent: docent Rita Bredefeldt, Stockholm