Att gifta sig är ett viktigt steg i en människas liv. I dag handlar äktenskap mest om enskilda individers lycka, men förr var det något som angick hela släkten. I synnerhet inom adeln, där gods och börd hade stor vikt i valet av äktenskapspartner. Trots detta tog kärleken stor plats i diskussioner kring äktenskap, visar en avhandling i historia från Göteborgs universitet.
– En vanlig uppfattning är att giftermål inom adeln förr var affärsmässiga uppgörelser mellan två släkter. Huvudsyftet med äktenskapet skulle ha varit att tillföra familjen ekonomiska tillgångar och inflytelserika släktförbindelser. Individens vilja var underordnad familjens önskemål, och huruvida de två som skulle gifta sig hyste några känslor för varandra ansågs spela mindre roll, säger Brita Planck, avhandlingens författare.
Brita Planck har genom en undersökning av adliga dagböcker, brev och memoarer kunnat visa att börd och ekonomi, i synnerhet det senare, visserligen var viktiga i resonemangen om äktenskap, men att det framför allt var kärlek som diskuterades inom adeln – både när det gällde egna äktenskapsplaner och när andras äktenskap kommenterades.
Så här uttryckte sig till exempel en ung man år 1767: ”När jag tänker på det mänskliga livet, förefaller det mig, som om äktenskapet bör vara den enda lyckan här i världen, om det är lyckligt. Vilken tillfredsställelse kan man inte känna i sällskap med en kvinna som på en gång ger intryck av älskarinna och vän! Vilken njutning söka bereda henne lyckliga stunder, att akta och vårda sitt äktenskap för en person, som man tillber och älskar ömt, och som å sin sida besvarar makens uppmärksamhet med en uppriktig och varm kärlek. Jag tillstår att detta vore det enda goda jag skulle önska mig”
Men menade de som levde på 1700-talet samma sak när de talade om kärlek som vi gör i dag? Det är nästa fråga som avhandlingen försöker besvara.
Genom en studie av brev mellan två högadliga par, ett från 1756 och ett från 1858/59, visar Brita Planck hur uttrycken för kärlek förändrats över tid. I den tidigare brevväxlingen var det framför allt känslan som stod i fokus, i den senare var det i stället kärleksrelationen. Ett exempel på detta är att breven från 1700-talet var mycket långa och innehöll nästan enbart olika typer av kärleksutgjutelser. Dessa saknades till stor del i de senare breven, som i stället på olika sätt strävade efter att skapa en gemensam kärleksberättelse.
– Att kärleksrelationen snarare än kärleken är det som är det viktigaste i den senare brevväxlingen, har jag tolkat som att det visar på en ökad individualisering, något som brukar framhållas som en viktig del av moderniseringsprocessen. När du och jag blir mer definierade, blir det viktigare att arbeta på att skapa ett vi av detta du och jag, säger Brita Planck.
Brita Planck:
Kärlekens språk – adel, kärlek och äktenskap 1750–1900
Disputation: 28 maj 2014
Fakultetsopponent: professor Kekke Stadin, Institutionen för historia och samtidsstudier, Södertörns högskola
