Kinesernas vänner

I avhandlingen Kinesernas vänner, vars kontext är Jönköping med omnejd, studerar Anna Maria Claesson hur berättelsen om missionen i Kina utformades och användes för att åstadkomma och upprätthålla missionsvänskapets hängivenhet.

Det var vid skiftet mellan 1880- och 1890-talen, under växande arbetslöshet, bostadsnöd och fattigdom, med konfrontationer mellan olika tankestilar i samhället, som intresset för mission i Kina väcktes. Bland unga missionsvänner i staden formades en tankestil som pekade ut Kina som kallelselandet och den gav en bild av ett Kina som hade öppnat sina dörrar för mission, av en kines som efterfrågade budskapet och av en mission som snart skulle vara framgångsrikt avslutad. Men de ungas föreställningar komplicerades då missionärerna kom ut på fältet. Den hemsända berättelsen kan förefalla motsägelsefull och svårtolkad.

Med hjälp av tre tankefigurer – begreppet är sociologen Johan Asplunds – kunde Claesson ändå se ett mönster. En universalistisk människosyn, den kristna ”likaren”, och den möjliga metamorfosen uttryckte tillsammans, trots de ofta mörka skildringarna av ”hednavärldens suckan”, ett hopp och ett löfte: det fanns gemenskap över alla gränser mellan människorna på denna jord, det fanns godhet, eviga sanningar och rättvisa och slutligen, ondskan kunde genom gemensamma ansträngningar förvandlas och besegras. Men med svenskamerikanen och väckelsepredikanten Fredrik Fransons besök 1892 mötte Jönköpings missionsvänner en amerikansk väckelsefromhet av ett delvis nytt slag. Utmärkande för Franson var hans övertygelse om att Jesus återkomst var nära förestående. Ytterligare en tankefigur, Tidens slut, infördes i berättelsen. Kina blev det slagfält där den förutbestämda striden mot det Onda skulle utkämpas.

Tankefiguren Tidens slut producerade hängivna soldater som inte skyggade för faran. Denna tids vedermöda var ju intet mot den härlighet som väntade. Snart var Jesus här! Anna Maria Claesson karaktäriserar missionsvännernas gemensamma föreställningsvärld om missionen i Kina, vilande i de fyra tankefigurerna, som en social fantasi. Resonemanget om den sociala fantasin och dess ideologiska och utopiska funktioner hämtar sin näring från filosofen Paul Ricoeur. Missionsvännen övertygades av en integrerande ideologi, buren av framför allt den kristna ”likarens” löfte om samhörighet, delaktighet, bekräftelse och utvaldhet. Men den sociala fantasin hade också en utopisk funktion. Den utforskade, kritiserade och pekade på andra vägar. Detta utnyttjades av de kvinnliga missionärerna (och faktiskt också av de manliga) för att spränga könsgränser, men också av oskolade ynglingar (och unga kvinnor) för att ta steget över klass- och bildningsgränser.

Även hängivenhetens betydelse för en plats, för staden Jönköping, utreds. Smålands Jerusalem var en integrerande social fantasi, ledande missionsvänner bar också på en utopi om ett universellt kristet Gemeinschaft. Men det fanns en inbyggd motsättning mellan de universella anspråken och en exkluderande kristen ”likare”. Trots det, hävdar Claesson, var missionens berättelse inte självklart en del av Västerlandets imperialistiska Kinabild. För missionen var världen förvisso kluven i två delar, men gränsen mellan kristen och hedning sammanföll inte med gränsen mellan kolonisatör och koloniserad. Hedendomen skar sitt skarpa snitt tvärs igenom alla världsliga ordningar. För många av Jönköpings fromma var missionen istället en resa till världen. Till skillnad från många andra berättelser som demoniserade, exotiserade eller förlöjligade det främmande, övade missionen också förmågan till inlevelse i andras liv. Namngivna människor, boende på andra sidan jordklotet, inneslöts i missionsvännernas vardagsliv och bönegemenskap. Missionens värld var en enda.

Anna Maria Claesson:
Kinesernas vänner. En analys av missionens berättelse som ideologi och utopi
Etnologiska institutionen, Lunds universitet
Disputation: 26 oktober 2001