Kriminologi i Sverige 1885–1965

Vetenskapen kriminologi verkar i ett gränsland där politiska och vetenskapliga aspekter måste samsas och vägas mot varandra. Blir kriminologin för politisk framstår den som ideologisk och blir den istället för vetenskaplig riskerar den att bli samhälleligt irrelevant. I en ny idéhistorisk avhandling analyseras kriminologins utveckling i Sverige.

Kriminologi – vetenskapen om brottet – har funnits i åtminstone 150 år i Sverige. I det moderna samhället har kriminologi spelat en viktig roll inte bara genom att förklara brottsligheten utan också genom att bidra till utformningen av den politiska hanteringen av brottsproblemet.

Hur svenska jurister, läkare och socialarbetare vetenskapligt har sett på brottsligheten under 1900-talet har tidigare berörts i forskning men för första gången tar en studie nu ett bredare grepp om svensk kriminologi och beskriver dess utveckling. Det görs i en avhandling i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, som undersöker svensk kriminologi från det att den italienske läkaren Cesare Lombrosos teorier uppmärksammades i Sverige i slutet av 1800-talet, fram till att ämnets första professur tillsattes i mitten av 1960-talet.

I avhandlingen analyserar doktoranden Anders Pedersson en lång rad kriminologiska texter av olika slag men ger också mycket utrymme åt att beskriva de politiska och institutionella miljöer inom vilka kriminologin framträdde under denna period.

Över den 80 år långa undersökningsperioden fanns en kontinuitet i de kriminologiska teorierna och den kriminologiska verksamheten, visar avhandlingen. Kontinuiteten upprättades genom institutioner, sammanslutningar, personliga nätverk och publikationer.

– Olika vetenskapliga perspektiv har dominerat vid olika tillfällen. I slutet av 1800-talet dominerade medicinska förklaringar men på 1960-talet kom dessa allt mer att ersättas av sociologiska förklaringar. Avhandlingen visar däremot att dessa olika perspektiv snarare än att konkurrera med varandra samsades i samma miljöer och presenterades av en tämligen begränsad skara grupper och aktörer, säger Anders Pedersson.

Svensk kriminologi under 1900-talets första hälft kan bäst förstås som ett samhällsvetenskapligt projekt som rymde en rad olika vetenskapsperspektiv, menar Anders Pedersson.

– Dess drivkraft var att ge återverkan inom såväl offentlig debatt som inom social- och kriminalpolitiskt reformarbete.

Kriminologins politiska roll är ett av avhandlingens bärande teman. Under den undersökta perioden kom den kriminologiska vetenskapen att förankras både inom sociala rörelser, inom statliga utredningar och vid de högre lärosätena. Det gjorde att dess politiska funktion kunde skifta. Ibland bidrog den till maktutövning, ibland fungerade den som motstånd. Ibland användes kriminologin för att legitimera politiska beslut och ibland verkade den genom att ifrågasätta.

– En viktig slutsats är att kriminologin, åtminstone historiskt sett, har behövt omfamna sin politiska roll. Kriminologi är inte ett opolitiskt betraktande av brottsligheten. Istället verkar denna vetenskap i ett gränsland där politiska och vetenskapliga aspekter måste samsas och vägas mot varandra. Blir kriminologin för politisk framstår den som ideologisk och som en partsinlaga. Men blir den istället för vetenskaplig riskerar den att bli inåtvänd och samhälleligt irrelevant, säger Anders Pedersson.

Avhandlingen kan öppna upp för en diskussion om kriminologins roll även i vår samtid och om behovet av att kritiskt diskutera avvägningarna mellan politik och vetenskap i studiet av brottsligheten – nu och i framtiden.

Anders Pedersson:
En fängslande vetenskap? Kriminologi i Sverige, 1885–1965
Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Göteborgs universitet
Disputation: 24 november 2017