I många tidningar kan man läsa att forskare från Uppsala vill öppna Karl XII:s grav för att genom elektronmikroskop avgöra vilken kultyp som fällde Karl XII. Var den av bly, järn etc.- eller var det rent av den svåravlivade kulknappen från Varberg? I alla dessa artiklar omnämns inte på en rad min omfattande forskning i ämnet. Istället framställer man kungens död som en helt öppen fråga, viktig att lösa, som visserligen har debatterats hett under åren men aldrig kommit till ett slut. Det är märkligt med tanke på vilken uppmärksamhet min bok om Karl XII:s död fick när den utgavs år 2005 – och att många då ansåg frågan om kungens dödssätt för oviktig. I boken besvaras nämligen en rad viktiga frågor – dessutom talar många tydliga bevis för att, oavsett kultyp, ett mord var praktiskt taget omöjligt. I den nämnda boken uttalar sig också världens ledande expertis inom bland annat området sårballistik – det vill säga läran om en kula verkningar i ett kranium.

Jag vill här därför anföra en rad vetenskapliga och sunda skäl till varför en elektronmikroskopundersökning INTE kan ge annat än ytterst magra resultat – om än några överhuvudtaget.

För det första återstår det för lite benfragment för att enbart en elektronmikroskopundersökning skall kunna ge några tydliga svar. Endast cirka 35% av sårkanterna återstår och går att undersöka. Dessutom är dessa så sköra och av tiden anfrätta att det är tveksamt om något att undersöka ens går att återfinna på dem.

Jag diskuterade detta med den forensiske experten Michael Thali (doktor i forensisk teknik i Schweiz och inblandad i lösandet av mycket svåra mordfall i Schweiz och Tyskland, och tillika en av Europas främsta experter inom sitt område) och han menade redan 2005 att man – om man skall kunna ha möjlighet att återfinna några kulspår – i så fall måste göra en fullständig CT-scan, vilket medför att Karl XII:s lik måste rubbas. Han ville inte rekommendera att jag ställde en förfrågan till Riksmarskalksämbetet om detta med tanke på osäkerheten i vilka resultat som skulle kunna uppnås. Gravfriden var viktigare. Istället gjorde vi skjuttester under ledning av Dr. Beat. Kneubuehl (en av världens ledande sårballistiska experter) i schweiziska försvarets testcenter mot simulanser som höghastig-hetsfotograferades. Därefter bearbetades dessa resultat i dator och det framkom att skottet avskjutits från ett avstånd som helt utesluter en mordkonspiration mot kungens person. Det går nämligen inte att mörda någon från ett avstånd av 180-220 meter.

Det går heller inte att säkert fastställa kulans bana genom kungens kranium genom dessa nya undersökningar som önskas genomföras eftersom Karl XII:s kranium numer är så förskjutet att det inte ens i en dator går att fastställa den exakta kulbanan. Man kan lika gärna utifrån kommissionsrapportens (1917) resultat överföra dessa till en dator och arbeta utifrån det. Det är ju överhuvudtaget inte svårt att återskapa Karl XII:s kranium i en dator – det finns tillräckligt med goda röntgenbilder bevarade från 1917 för en sådan sak. Naturligtvis är det mindre kontroversiellt och uppseendeväckande, men vetenskapligt lika bärande. Slutresultaten blir alltså lika säkra – eller osäkra – med det förfarandet. Man behöver inte störa Karl XII:s gravfrid för att uppnå dylika resultat.

Även om man skulle finna spår av någon metalltyp i kungens ben-fragment, så ger det inga svar om huruvida han blev mördad eller inte. Även en metallkula kan ha avskjutits på långt håll och då är mord inget alternativ. De undersökningar som världsledande experter redan har gjort, visar tydligt att kungens skador uppstått av en kula som avskjutits från ett avstånd som utesluter mord. För det krävs det inte att man än en gång skall störa Karl XII:s gravfrid. Dessutom kan en kontaminering av benkanter/fragment ha uppstått under tidigare undersökningar av Karl XII:s kranium och benfragmenten därur. Metallinstrument användes både 1859 och 1917 och små fragment har sannolikt fastnat på benkanter (eller på andra platser) och kan idag ”upptäckas” men ändå inte ge något entydigt svar om vad som verkligen hände den 30 november 1718.

Rörande de tidigare DNA-undersökningarna, så visade det sig att flera DNA-typer hittades på den så kallade kulknappen. Dessutom hade herr Albert Sandklef under 1940-talet i Falun fört denna kulknapp genom kungens hatt (kulhålet) för att prova storleken (en kontaminering har sannolikt skett). Flera DNA-typer betyder att flera personer har hanterat kulknappen. Dessutom kunde endast avgöras vilken DNA-typ som var aktuell och inte vilken person den tillhörde. DNA-typen som hittades på kulknappen finns dessutom hos hundratusentals människor enbart i Sverige. Närmare kommer man inte. Det hjälper inte med ytterligare DNA-undersökningar av Karl XII:s hår. Blodspår från hans handskar har ju redan undersökts. Kungens DNA känner man.

Jag vänder mig mot ytterligare en gravöppning av strikt vetenskapliga grunder. Ännu en undersökning kan inte ge några som helst entydiga svar om någonting. Det har redan världsledande expertis uttalat sig om. Tekniken kan inte alltid ge de svar man önskar. Jag skulle kunna anföra ytterligare en rad skäl mot den önskade nya gravöppningen men låter det bero vid det uppenbara.

Karl XII må äntligen få vila i frid.

(2008-01-19)