Människor, djur och platser i gotländsk stenålder

Denna doktorsavhandling handlar i huvudsak om Gotlands mellanneolitikum (perioden cirka 3200-2300 f.Kr). Målsättningen är att fördjupa förståelsen för hur öborna under denna tidsperiod förhöll sig till sin omgivning; till landskapet, platser, djur, ting och människor, såväl levande som döda. Det arkeologiska materialet studeras nerifrån och upp med fokus på praktik, särskilt hanteringen och deponeringen av material och ting i gravar, inom platser och i landskapet. Studien är jämförande till sin karaktär och mellanneolitikum sätts i relation till två äldre tidsperioder på ön, tidigneolitikum och mesolitikum.

Utifrån ett långtidsperspektiv presenteras ön som en region där stark kontinuitet kan urskiljas avseende såväl sättet att leva som ekonomin. I kontrast till detta har väsentliga förändringar kunnat identifieras över tid gällande öbornas föreställningsvärld och deras sociala relationer. Dessa förändringar påverkade i sin tur hur människorna på ön förhöll sig till landskapet, olika platser och djur samt till andra människor.

Under mesolitikum såg öborna det initialt som möjligt att skapa deras värld, deras mikro-kosmos, var de än befann sig och de såg sig själva som levandes i symbios med sälar. Med tiden började de dock att relatera, knyta an till och identifiera sig själva med ön, dess landskap och dess material, med yxplatser och en växande gruppidentitet som resultat. Den framväxande gruppidentiteten kulminerade sedan under tidigneolitikum med en dualistisk världsbild och med ritualiserade nedläggelser i gränszoner som följd.

Mellanneolitikum presenteras som en period då tidigare gränser löstes upp. Detta gällde t.ex. gränsen mot världen utanför och de höll sig inte längre inom sin egen sfär. Samtidigt blev individer socialt viktiga. Det blev accepterat och även vitalt att ge uttryck för personlig identitet, något som gjordes genom ting, material och djur. Trots detta fortsatte gruppidentiteten att utgöra en viktig del i deras liv. Detta framgår som allra tydligast genom de specifika gropkeramiska platserna, där de döda också hanterades och begravdes. Dessa platser var lokaler för ritualiserade och sociala praktiker, belägna i synliga, centrala och lättillgängliga lägen, likt portar in och ut för öns olika områden. De döda var centrala för öbornas föreställningsvärld under perioden.

I övergången till mellanneolitikum B (MN B) började människorna på ön att ta till sig aspekter som förknippas med stridsyxekulturen. De kom dock inte att anamma stridsyxegravskicket. Istället höll de fast vid det redan etablerade, gropkeramiska, sättet att hantera de döda och begravda på och de höll fast vid de gropkeramiska platserna genom hela perioden med stora gravfält som resultat.

Helena Andersson:
Gotländska stenåldersstudier. Människor och djur, platser och landskap
Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet
Disputation: 12 maj 2016
Opponent: universitetslektor Björn Nilsson, Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet