Matkultur i Sápmi år 600–1900

Den gängse bilden av samisk kultur i historieforskningen är att den varit likriktad och utan större influenser utifrån under århundraden. En ny avhandling i arkeologi om matkulturen i Sápmi ger nu en annan bild av samisk historia. Bland annat har ren inte alltid varit vanligt på menyn. Det visar att kulturen i Sápmi varit mycket mer varierad än man tidigare trott.

Allt vi äter sätter sig som spår i våra kroppar, i all vävnad, i naglar, hår, hud och skelett. Eftersom det mesta som är organiskt material bryts ner av jorden, arbetar arkeologer framför allt med skelettdelar för att få fram information om det förflutna. Den så kallade isotopsammansättningen i benmaterialet analyseras för att få fram historiska fakta om kost, sjukdomar med mera.

Avhandlingen Food cultures in Sápmi belyser, med hjälp av arkeologiska studier av skelettmaterial, vad människor ätit i Sápmi från år 600 till 1900. De områden som undersökts är bland annat Vivallen, Silbojokk och Rounala i Sverige och Gullholmen och Kirkegårdsøya i Norge.

Förutom matkulturen, beskriver avhandlingen även begreppen fjällssamer, skogssamer och sjö- eller kustssamer, kväner, birkarlar och karelare. Den diskuterar framträdande drag för den samiska kulturen, såsom samisk förkristen begravningssed, ger en forskningshistorik över rendomesticering och pastoralism i Sápmi och lyfter frågor kring kolonialism och återföring och återbegravning av mänskliga kvarlevor.

I historieskrivningen av Sápmi finns en stark bild av att man alltid har ätit mycket ren, men det har inte sett ut så historiskt. Man åt lite allt möjligt, en väldigt blandad kost med däggdjur, fågel och fisk från insjöar och hav, beroende på var man bodde.

En teori är att renen var mer av en handelsvara, där produkterna snarare förädlades och såldes. Vad man har ätit till vardags har istället styrts väldigt mycket av lokala förhållanden, som om man bodde nära kusten eller i inlandet, vid en marknadsplats eller mer avskilt. Många samer var också bofasta och höll bland annat både får och getter.

– Den rasbiologiska forskningen har historiskt haft stort inflytande på forskning om samisk kultur, vilket bidragit till bilden av ett väldigt homogent Sápmi. Genom att studera matkulturen visar min avhandling att det funnits ett mycket mer komplext samhälle än historieskrivningen gjort gällande, säger Markus Fjellström.

Markus Fjellström har, som en del av sin forskning, tittat på benmaterial från bland annat Rounala ödekyrkogård, som modern historieforskning visat var i bruk från 1300-talet ända fram till 1750-talet. Alla mänskliga kvarlevor från kyrkogården samlades in för rasbiologiska studier i början av 1900-talet och fraktades till Anatomiska institutet i Uppsala. De har sedan legat på både Historiska museet i Stockholm och Gustavianum i Uppsala, och återfördes först 2016 till Ájtte – Svenskt Fjäll och Samemuseum i Jokkmokk efter påtryckningar från Sametinget.

Markus Fjellström:
Food cultures in Sápmi. An interdisciplinary approach to the study of the heterogeneous cultural landscape of northern Fennoscandia AD 600–1900
Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet
Disputation: 8 maj 2020