När senmedeltidens svenska bönder bad till Gud brukade de stå upp och hålla handflatorna pressade mot varandra. Så uttryckte de sin hängivenhet inför Gud. Det är en av slutsatserna i en avhandling i religionsvetenskap – den första i Sverige som tar ett samlat grepp på den senmedeltida bondebefolkningens bönevanor.
Under 1400-talet levde nio av tio svenskar i bondehushåll. Men religionsvetare som forskat om bön och fromhet under senmedeltiden har hittills inte ägnat dem något större intresse. Här finns en kunskapslucka som Viktor Aldrin, doktorand i kristendomens historia vid Göteborgs universitet, vill råda bot på. I sin avhandling har han tittat närmare på praktiker och ideal i böndernas bedjande i Uppsala kyrkoprovins, som omfattade sju stift i Götaland och Svealand och i Finland.
– Detta är första gången någon vågar sig på något så galet som att hitta det som ingen tidigare trott fanns, att bönders böneliv finns bevarat i källorna, säger Viktor Aldrin.
Under senmedeltiden var Sverige katolskt och latin var kyrkospråket framför andra. Bönderna bad ändå troligen på sitt modersmål, även om de ofta kände till bönernas lydelse på latin.
– Förståelse var ett nyckelord, och då gällde det att bedja på det språk man förstod. För bönderna var det antingen svenska eller finska.
Varför bad bönderna? Av liknande skäl som idag: man bad om hjälp och beskydd, till Gud, Jungfru Maria och andra helgon. En viktig plats för bönen var de många landsortsgillen där bönderna ofta var medlemmar. Där bad de både för varandra och för de döda.
– Fader vår, Ave Maria och trosbekännelsen var de tre vanligaste bönerna, då som nu för troende katoliker, men man kunde även formulera egna böner för att uttrycka särskilda behov, säger Viktor Aldrin.
Oftast bad allmogen till Gud, men i stunder av nöd åberopades även skyddshelgon. En annan intressant iakttagelse är att bönderna tillämpade lottkastning när de inte visste vilket helgon de skulle vända sig till. Lottkastningen gick till så att tre olika helgon eller resmål för pilgrimsfärder ristades in i tre träbitar. De placerades sedan i en skål och om den hjälpsökande drog samma helgon eller plats tre gånger i följd ansågs det som ett tecken på Guds uttryckliga vilja. Lottkastningen var en metod som hade stöd i några av de drygt 600 mirakelberättelserna som finns bevarade från det medeltida Sverige.
– Något fantastiskt är att det bland alla bevarade mirakelberättelser faktiskt finns böner som bönder själva formulerade, där den bedjande upprättar ett avtal mellan sig själv och helgonet, där helgonet skulle göra ett mirakel, och bonden ge en gåva till kyrkan eller en pilgrimsfärd.
Viktor Aldrin har analyserat ett material som spänner över ett brett register av skriftliga och icke-skriftliga källor: avlatsbrev, predikningar och testamenten, altartavlor, mirakelberättelser och personnamn, predikningar, kalkmålningar och skulpturer.
– De medeltida böndernas böneliv är mångfacetterat och ryms inte i en enda källa. Genom att kombinera en mängd olika källor börjar deras böneliv få röst igen efter mer än 500 års tystnad.
Viktor Aldrin:
Prayer in peasant communities. Ideals and practices of prayer in the late medieval ecclesiastical province of Uppsala, Sweden
Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Göteborgs universitet
Opponent: professor Brian McGuire, Roskilde
