Medeltidskvinnans juridiska ställning var starkare än vi tror
En avhandling om det medeltida målsmanskapet kastar nytt ljus över relationen mellan man och hustru. Svenska kvinnors juridiska ställning på 1300- och 1400-talen var starkare än vad man i dag föreställer sig.
Den medeltida kvinnans möjlighet att göra sin röst hörd i rättsliga situationer är vid en första anblick svag. Våra associationer går lätt till ett rättssystem helt kontrollerat av män och till lagar som inte gav kvinnor någon rätt att bestämma. I sin avhandling om det medeltida målsmanssystemet i Sverige visar genushistorikern Charlotte Cederbom dock att även kvinnorna deltog i juridiska situationer som aktiva och självständiga aktörer under medeltiden.
– Vår bild av den medeltida kvinnans juridiska rättigheter är snedvriden och bottnar i mångt och mycket i Sveriges första rikstäckande lag, Magnus Erikssons Landslag, från år 1350, säger Charlotte Cederbom.
I lagen står det att maken skall vara sin hustrus målsman, att han ”äger söka och svara för henne”. Ingen har tidigare undersökt vad det innebar i praktiken.
– I tidigare forskning har detta i allmänhet tolkats som att den medeltida kvinnan var omyndig och saknade rättslig kapacitet.
Medeltidens kvinnor såväl köpte, sålde och pantsatte egendom som anklagade, vittnade och gjorde bot vid brott, d.v.s. utförde handlingar som omyndiga idag inte kan göra.
De 6 000 medeltida rättsliga dokument som Cederbom granskat visar däremot att medeltida kvinnor såväl köpte, sålde och pantsatte egendom som anklagade, vittnade och gjorde bot vid brott, det vill säga utförde handlingar som omyndiga idag inte kan göra.
– Mannen och hustrun var inte jämlika på medeltiden, men dokumenten visar att den medeltida kvinnan inte heller var omyndig i den betydelse som vi idag tillskriver ordet. En medeltida målsman var inte en förmyndare, utan en talesperson.
De röster som når oss från medeltiden är ofta manliga och välbärgade. Trälar, minoriteter, landsortsfolk, fattighjon – och kvinnor – har länge befunnit sig i utkanten av historien.
– Bristen på källmaterial som berättar om kvinnor skapar en alltför förenklad bild av underordning. Att kvinnorna inte nämns får dock inte leda till slutsatsen att de inte var där.
För att hitta kvinnorna fick Cederbom söka bortom den medeltida lagen, som huvudsakligen är skriven av män för män, och istället undersöka den medeltida rättspraxisen. I de 6 000 medeltida urkunderna dök kvinnorna upp. Där finns Märta Arvidsdotter som sålde sin andel i en kvarn till Torbjörn Kärling år 1426, änkan Apollonia som vittnade i en arvstvist om en badstuga 1413 och Ramborg Eriksdotter som pantsatte sin fastighet i Kalfsbygd 1386.
– Vi har saknat kunskap om hur de medeltida lagarna förverkligades i praktiken. De dokument som jag har granskat visar att även om lagen förmedlar bilden av en manlig sfär så var kvinnorna med i det verkliga livet. Min avhandling bidrar förhoppningsvis till en mer nyanserad bild av det medeltida äktenskapet och den medeltida kvinnans liv.
Charlotte Cederbom:
The legal guardian and married women. Norms and practice in the Swedish realm 1350-1450
Avdelningen för filosofi, historia och konstforskning, Helsingfors universitet
Disputation: 8 december 2017
