Bofasthet och kärnfamilj – en myt

Endast 23 procent av gårdarna under 1600-, 1700- och 1800-talen gick i arv i rakt nedstigande led och av dem gick påfallande många till döttrar. Mågar, kusiner, barn och föräldrar skiftade gårdar mellan sig. Eller så såldes gården till utomstående. Detta gällde även om det fanns söner i familjen. Det visar kultur-geografen Madeleine Bonow i sin avhandling.

Det område Madeleine Bonow undersökt är Åsarps socken i södra Västergötland. Hon har kartlagt utvecklingen under de skriftliga källornas tid och sett hur man har markerat gränser och ägande före och efter jordskiftena under 1800-talet. En viktig fråga för studien var familjen och dess relationer till kontrollen över mark och hur släktskapet påverkat mark och landskap.

Det var faktiskt ovanligt att gårdarna överfördes mellan far och son i flera generationer. Detta berodde delvis på den höga dödligheten under denna tid. Åtskilliga omgiften förekom när den ena partnern avlidit. Det var inte ovanligt att mannen kunde ha varit gift tre gånger och många kvinnor minst två gånger. Detta medförde att familjer bestående av styvsyskon och styvföräldrar var vanligt. De många omgiftena resulterade också i att man flyttade relativt ofta, ibland var man endast bosatt några år på samma gård. Madeleine Bonow har funnit att släktskapets upprätthållande fick avgörande konsekvenser för hur gårds-strukturen kom att se ut. Det var familjen eller släkten som styrde de flesta allianser och föreningar som en individ hade.

Madeleine Bonow:
Gård, gräns, giftermål. Familjestrategiers betydelse för markens och landskapets utformning i Åsarps socken, Västergötland ca 1640–1880
Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet
Disputation: 11 november 2005
Opponent: docent Marie Stenseke, Göteborgs universitet